Skrikande barn

Småbarn är inte tysta, rara och mysiga hela tiden. Ibland skriker de. Ofta för att de vill ha ny blöja, vill äta eller för att de är uttråkade eller trötta på något. Ibland skriker de för ingen anledning alls känns det som. För att jävlas tänker jag ibland.

Härom morgonen böjer jag mig över min son, höjer rösten och ställer frågan: "Vad är det du vill mig? Vad ska jag göra för att du ska bli nöjd?"

Jag ställer frågan om och om igen. Jag får inget vettigt svar. Snarare skriker han mer när han hör sin mammas frustrerade och lätt arga röst. 

När han väl lugnar sig får jag dåligt samvete. När han ligger där i mina armar i sin vit-gråa pyjamas med en elefant på och nappen i munnen är han ju den sötaste bebisen i världen. Och han fattar ju inte själv varför han skriker. Han gör det inte för att jävlas. Men i stundens hetta glömmer jag det. 

Jag vet att man kan låta sina barn skrika en stund. Andas och räkna till tio. Gå in i ett annat rum. Men jag klarar det inte. Jag blir tokig. Fullständigt tokig. 

En gång skrek jag tillbaka. Flera gånger. Moget. Verkligen moget Sanna. Det är en situation som bör spelas in och läggas upp på instagram. 

Jag önskar också att min sambo spelar in mig när han ibland väcker mig på natten eller morgonen. I den här familjen sover tydligen mamman som en gris och pappan hör barnet. Snyggt. Min sambo väcker mig ibland med sonen i famnen och säger att han vill ha mat. Mitt svar?

"Ja jag tänker då INTE amma!"

Nehe, hur tänker du då? Sambon funderar då på om han ska ge sonen ersättning. Men innan han hinner fixa det har jag förmodligen insett att det faktiskt var ca tre timmar sen och att det bara är att kliva upp...