Uppdatera läget

Åkej. Nu har jag varit dålig på att skriva igen. Och inget har jag att skylla på. Dags för en uppdatering.

Maten:
Emil är, för att underdriva, lite disträ när han äter. Lyckan är otrolig när jag tar fram fruktpure och den äter han med andakt. Men maten. Det ska tittas åt alla håll, ätas upp haklappar och händer. Stolen ska vara täckt med mat. Helst bordet också. Helst. Och vid flaskmatningen. Jag är glad att det bara är två gånger om dagen kan jag säga...

Sovandet:
Vissa dagar är det 1 timme på hela dagen. Vissa dagar mer. Vissa dagar är alltså trevligare kan man säga. Fortfarande svåra nattningar. Emil blir ledsen och vi måste gå in flera gånger. Han gråter även i sömnen flera gånger per kväll och natt. Ibland är det en prutt på sned och ibland ligger han på mage och dunkar in huvudet i sängen. Själv sover jag tydligen som en stock och märker inget av detta på natten. Tur sambon hör. Får se hur det går när han börjar jobba igen...

Utvecklingen:
Emil kryper, om än lite åt det ålande hållet. Snabb är han i alla fall. Han sitter stadigare med stöd. Står inte, men vill gärna hoppa. Alltid. Han pratar mycket och säger både mamma och pappa även om det kanske inte alltid är oss han menar. Han är överallt. Sladdar, eluttag, spisar, skor och kylen är favoritleksakerna.

Sådär. Och semestern är ett faktum. Det är så skönt att vara två hemma. Dela på allt, mysa som familj och kunna ge varandra egentid. Väldigt härligt.

Det här med att äta...

Det här med att mata barn. Lätt kanske jag inte säga att det är.

Först amning. Jag tyckte om det ett tag, det gjorde jag. Sen krånglade det bara. Ibland tänker jag att jag kanske skulle ha fortsatt försöka, men det spelar ju ingen roll nu. Men då gjorde Emil sitt bästa.

Flaskmatningen kom som en räddning. Även sambon kunde mata och Emil blev en gladare bebis. Den funkade och funkar fortfarande bra. Emil är bekväm med flaska och tycker som sin Mjölkfria ersättning (som smakar pyton).

Sen kom maten. Jag hade en föreställning om att jag skulle laga mat och mixa. Jag har inte kommit dit än. Det enda jag kan komma på är lathet. Eller tidsbrist. Fast jag ljuger om jag säger tidsbrist. Jag skulle nog hitta den om jag ville. Men jag litar på att burkmaten är bra. Lite dyrt bara.

I alla fall. Att mata Emil är som att byta blöja på honom...

...oftast totalt jättesvårt.

Han blir alltid glad när han ser matburken och börjar smacka. Sen blir han otålig. Jag sätter honom i stolen och tömmer sen burken i en skål som jag värmer 35 sekunder. Så på under en minut blir han otålig. Sen går det bra med de första fyra tuggorna. Sen blir min lille son en demon (för att låna en väns uttryck för sin dotter).

Han vänder och vrider på sig. Vill titta på allt. Framför allt om pappan är hemma. Han kastar sig mot skeden och det bästa är att vända sig bort precis när han har skeden i munnen vilket givetvis resulterar i mat på kinden. Att mula in hela handen i munnen direkt efter en tugga mat och sen gnugga sig i ögonen och stryka sig själv i håret och över hela ansiktet är också kul.

Sen kommer efterrätten. Han får alltid lite fruktpure efter. Då blir min lilla demon till son plötsligt en ordentlig liten pojke. Han hoppar av skratt och sitter sedan stilla och öppnar snällt munnen för att äta sin pure. Så är det väl hela livet kan jag tro...

Hela proceduren tar inte alltid lång tid, men jag är ändå helt svettig när vi är klara.

Svåra nattningar

Emil blev 6 månader för några dagar sedan. Det är mycket som händer med honom nu. Även om han varit väldigt "med" länge så är det ännu mer nu. Han kan dessutom ta sig fram genom att, i princip, krypa. I samma veva har han upptäckt att det finns ett avstånd mellan honom och oss. Han gnäller ofta till när jag lämnar rummet och jag måste prata med honom när vi inte kan se varandra.

Eller så följer han efter genom rummen.

Detta tror vi även har påverkat nattningen. Vi brukar kunna lägga ner honom, säga godnatt och sen gå så somnar han av sig själv. Nu gråter han när vi går. Gråter ordentligt. Ibland även när vi sitter hos honom.

När han blir så hysterisk tar jag upp honom och då blir han ju lugn. Igår somnade han i min famn och jag kunde lägga ner honom och att fortsatte sova. I nestet dock. Under en period är ju det ok, men vi vill inte att han kommer ifrån att somna själv. Men så fort den här fasen är över löser det sig nog tillbaka. Idag sjöng jag tills han somnade. Valde ut 6 sånger som jag sjöng 2 gånger. Sen sov han så gott och jag kunde gå ut. Lilla gubben. Inte lätt att känna sig lämnad själv...

Jag minns förlossningen del 1

Nu är det 6 månader sen Emil kom ut och blev en del i vår familj. Det känns både som att det var igår, men också som om han alltid funnits.

Jag minns när vi kom hem till mina svärföräldrar och det tog lång tid innan jag kom uppför deras trappa. Jag minns första gången vi åkte in och jag minns andra. Då vi stannade kvar.

När vi fick vårt rum bytte jag om till en sådan otroligt charmerande dräkt. Strumporna hade jag kvar. Kanske var kallt. Minns inte. Vi har en bild när jag sitter på sängen, har just andats in lustgas och gör vinnaetecknet. Det är Jonas som tagit bilden från fåtöljen han satt i. Jag minns det ögonblicket så väl. Det var ögonblicket innan allt inte blev som vi trodde. Just då var man bara spänd och redo. Just då skrattade vi fortfarande. Och tog kort med kameran. Den skulle vi ju fota lilla bebisen med sen. Det är ett fint ögonblick. Det är en fin bild. Jag tänker inte dela den här. Det är vår bild. Vårt minne.

Något jag kan ångra såhär i efterhand är att jag var så borta i lustgasen. Jag hade ju så ont och behövde den, men detta gör att jag inte minns något under värkarbetet.

Jo en sak minns jag väldigt tydligt. Jag tror att de tar ut mig från lustgasvärlden vid ett tillfälle. Det är när första barmorsketeamet lämnar för att ersättas av nästa. Jag tyckte väldigt mycket om det första teamet. Väldigt mycket. De andra teamet var de som var med under krystarbetet och när Emil kommer ut. Dom gillade jag inte lika mycket, men jag gillade att barnmorskan lovade att komma och prata med oss dagen efter. Och gjorde det. Det är säkert vanligt, men det kändes speciellt. Känslosamt.

Direkt efter födseln kommer ett nytt team som tar hand om mig. Då är Emil trygg hos sin pappa.

Illvrål

Föreställ dig att jag springer...ja springer...till Gran Canyon (stavas det så??). Asfort springer jag. Gympaskor har jag på mig. Tisha och shorts. Skitsamma. Nu står jag där. Solen skiner och jag svettas. Därför är jag lite grinigare än vanligt. Hatar att svettas nämligen. Åkej jag står där och tar i...nu kommer illvrålet:

"Att byta blöja på en bebis som inte ligger stilla och bara vill vända på sig och äta på blöjorna eller sparka mig med sina svärdben så jag får blåmärken är så himla jobbigt. Jag avlider så jobbigt det är. Hade det inte drabbat mig hade jag inte satt på någon blöja. Jag skiter i att alla barn kanske är så. Jag skiter i allt sånt. Det är jobbigt för mig nu och sen lång tid tillbaka och mitt tålamod kring det är slut. När jag försöker låta bestämd eller till och med lite arg är det som att sonen inte fattar ett jota. Aaaaah!"

Jag springer hem igen. Tar en dusch typ.

Nu känns det mycket bättre!

Jag minns dagen...

...då jag tog testet där det stod: Gravid, 2-3 veckor.

Jag hade känt att det var saker som var annorlunda med kroppen. Ett tag trodde jag att jag hade fått en cancerknöl i bröstet. När det blev i andra också tyckte jag att det var konstigt.

När jag sprang i spåret flåsade jag som jag vet inte vad. Och så otränad tyckte jag mig inte vara.

Tillslut valde vi att ta ett test. Vi visste ju att möjligheten fanns. Min sambo ville att vi skulle vänta till torsdagen i den veckan. Varför vet jag inte, men han tyckte väl att det var en bra dag kanske. Jag däremot kunde ju inte vänta utan gjorde det på onsdagen.

Jag minns hur kroppen liksom skakade lite och jag var sjukt nervös. Samtidigt trodde jag att det skulle ta skitlång tid innan det stod något på stickan och sen skulle det stå Inte gravid. Jag har gjort tester förr som alltid varit negativa.

Men denna gången blev jag förvånad. På denna lilla sticka...denna viktiga sticka...kom det upp Gravid. 2-3 veckor. Och fort gick det. Jag tokade det som att jag var väldigt gravid helt enkelt.

Jag tog med mig stickan och kunde liksom inte torka bort flinet jag hade när jag visade för min sambo. Han flinade snabbt när han insåg vad jag skulle berätta. Sen kramades vi. Minns inte vad vi sa, men den där kramen sa nog allt.

Jag smsade min bästa vän och sen åkte jag hem till mina föräldrar. Jag var tvungen att göra det officiellt och berätta för nån. Hade det inte gått bra hade de ju fått veta ändå.

Tänk att denna sticka var första beviset på att vår lilla Emil var påväg!

En dag med mig

De som känner mig vet att den här bloggen går ut på att skriva om verkligheten i mammalivet...bortom perfekta instagrambilder. Den skrivs med glimten i ögat och ofta är det roligare att skriva om det jobbiga. Märkligt kanske men så är det. 

Med det sagt så betyder det även att om jag skulle skriva ett inlägg om vad jag skulle göra om jag fick en hel dag för mig själv utan man och barn så betyder inte det att jag vill vara utan dem. Det ena utesluter inte det andra.

Okej, så tänk om sambo och barn åkte hemifrån en lördag vid 10 tiden och kom hem dagen efter samma tid. Vad skulle jag göra då?

Jo...

Jag antar att vi ätit en mysig frukost tillsammans. Så jag skulle börja med att snöra på mig gympaskor och ge mig ut på en powerwalk. Helt utan vagn att putta på. Och givetvis bra pod i lurarna. När jag sen kom hem skulle jag ta en lång dusch. Tvätta hår och stå sådär riktigt länge! Jag skulle sen ta bilen ut till exempelvis Vaxholm för att äta lunch, dricka kaffe, äta en riktigt god dessert och titta på havet. Jag utgår helt från att det är fint väder denna dag.

Från Vaxholm skulle jag sedan ta mig till en affär och handla massa frukter, choklad och middag till kvällen. När jag var hemma skulle jag förbereda och sen faktiskt bänka mig framför teven hela kvällen lång. Jag skulle se feel good filmer eller serier, måla, läsa och ta det jävligt lugnt. Jag skulle gå och lägga mig när jag ville.

På morgonen skulle jag äta min frukost och dricka mitt kaffe i lugn och ro på altanen. Jag skulle sedan fixa iordning mig inför dagen och välkomna hem min älskade lilla familj, med massor av energi.

För hur mycket man än älskar sitt barn, och sin man/sambo så behöver man tid för sig själv och göra det som bara just jag har lust med. Faktiskt. Så känner jag i alla fall.

Bättre natt och problem

Satan i gatan så trött jag var igår. Vi la oss kvart i 10. Det är tidigt för att vara oss. Även med barn.

Emil vaknade några gånger under natten och gnydde eller grät, men somnade om efter att ha fått tillbaka nappen och en hand på magen. Ja och efter att jag vänt tillbaka honom på rygg. Imorse mötte jag blicken på en glad och busig unge vid 6. Lyckades dra mig till strax innan 7 då jag fick gå upp och ge Emil ersättning.

Tänkte på en sak igår. När man säger till sig själv att man inte ska klaga på något. Typ som att jag inte ska klaga på att Emil sover 7-6. Det är inget att klaga på. Det är sjukt bra.

MEN...

Det kanske är dags att man slutar jämföra sina problem med andra. Typ att nån har det värre hela tiden. Finns ju många i världen som har det sämre. Och visst har man det bra. Man behöver inte klaga.

Men när en jobbig natt kommer vill man klaga. Jag i alla fall. Men jag behöver inte hela tiden tänka: ja tänk dom som...

Skit i det. Låt de problem man har eller det jobbiga man har få vara jobbigt. En klassiker annars är väl: vänta bara tills du får barn. Precis som om man inte kan ha det jobbigt innan liksom...

5 timmar...bra eller anus?

God morgon...vilket skämt...jag tar om.

Det är morgon.

Bättre.

När Emil var en pytteliten spädis var det tuffa nätter. Är ju oftast så. Man sover dåligt och inte många timmar i sträck. Sjukt nog vänjer man sig. Då, de första två månaderna var jag lyrisk för fem timmars sömn på en natt.

Nu...

Jag, och min sambo är vana vid att vår son sover väldigt bra sen han var två månader och började äta ersättning. Vissa nätter blir ju pisskorv men majoriteten har varit bra. Vi har fått sova 6-7 timmar i sträck. Och det gick till och med så långt att jag klagade lite när Emil vaknade halv 6, 6. Då hade han sovit sen 7, halv 8. Hahaha. Jag ska verkligen försöka att inte klaga på det. Även om 7 är en väldigt bra tid att vakna på.

I två nätter innan har det varit krångel med Emil och han och vi har haft störd nattsömn. Det börjar redan innan vi lägger oss då han vaknat och varit ledsen...eller har vänt sig på mage och är sur över det. Eftersom han nu är lite förkyld flyttade jag över honom till oss när vi la oss. Gjorde så en annan gång det var lite strul och då sov han bra hos oss.

Inatt har han rört sig som en besatt liten vildbest. Helt galet. Om en liten hand rörde så kastade han runt hela sig själv sekunden efter. Vid 3 vaknade han...vände runt på mage, lekte, petade på våra huvuden, drog mig i håret och pratade. Han fick nog inte så mycket respons som han ville från oss.

Vid halv 5 lyckades jag vagga honom till sömns i nestet...som jag sen klämde ner i vagnens liggdel då jag tänkte att det blir trångt och mysigt. Ja han sov nästan en timme i alla fall. Jag somnade nog till en stund då i alla fall. Har så svårt att somna.

Så när han vaknade för morgonen är lite oklart...5, halv 6 typ. Nu sover han förmiddag i vagnen. En timma innan han brukar. Får se hur detta påverkar dagen.

Helg

Då var det helg. Den här veckan har dock känts lång kom vi fram till. Inte tråkig lång, men lång. Känns som midsommar var jättelänge sen. I alla fall är det skönt att vara tre hemma. Hela familjen liksom. Ingen som saknas!

Jag har under helgen kommit på att jag gett Emil lite för varm mat och att det är därför han krånglat och ibland varit ledsen. Har gett honom svalare och då har han ätit två gånger utan problem. Och priset för årets sämsta mamma går till.....

Nej men det kanske inte är så lätt, men man känner sig ju urusel. Stackars lilla barn!

Han äter och sover iaf bra på dagen. Dock har vi haft två lite krångliga nätter. Varav natten till idag var riktigt illa. Men igårkväll vaknade Emil till och var jättetäppt. Jag körde nässpray och snorsug under höga protester och fick ut en del, men han var fortfarande täppt och hade svårt att sova.

Lite oklart när han vaknade imorse eftersom han vaknade typ varje halvtimme/timme under natten, men det kändes som natt iaf. Sambon lät mig dock sova lite extra. Väldigt snällt!

När Emil sen sov en lur på morgonen fick Jonas sova...även när Emil vaknat. Så jag är rätt snäll jag med.

Nu är vi på väg mot kalas för en av Emils kusiner. Blir lite lunch och fika. Emil sover nu i bilen och vi tar en extra tur för att han ska få sova så länge som möjligt. Han kan ju fortsätta när vi plockar ut honom, men risken är att han vaknar. Tjohej.

Bild från gårdagens lördagsmys! Slump!

Dagens uppdatering

Imorse vaknade jag klockan 5 och kunde typ inte somna om. Killarna sov, men jag var vaken. Det är så frustrerande. Emil vaknade när sambon klivit upp runt 6. Jag tittar upp efter en stund och vem flinar inte tillbaka mellan spjälorna om inte min lilla son. Jag blir galen. Han är ju så söt också. Då måste man typ gå dit. Försökte busa med honom i sängen efter blöjbytet. Sen frukost. Emil blir dock lite otålig när jag äter.

Idag sov han en stund på morgonen i sängen, en längre stund på promenad i vagnen och en powernap på kvällen. Normalt.

Han har ätit bra idag. Inget tjafs vid lunchen. Däremot vid middagen. Idag fick sambon se också. Han undrar säkert om jag hittar på, men nu fick han se med egna ögon när sonen tjorvar som sjutton när han ska äta och sitter så snällt när han får fruktpure. Jäkla unge.

Han bajjade inte alls igår, men idag har han levererat tre blöjor. Väldigt skönt då han var så påverkad igår.

Nu är det skönt med helg. Det är mysigt att vara tre och skönt att kunna gå på toaletten helt själv...till exempel....

Han har börjat röra sig nu. Rullar mest eller snurrar runt och byter mål medan han ligger på mage. Kryper väl inom en snar framtid...