Egentid

I fredags bad jag om att få åka till Täby och shoppa lite kläder till mig själv. Det fick jag. Jag shoppade loss en stund och tog sedan min tunga kasse till espresso house där jag beställde en varm choklad.

"Vill du ha grädde och minimarshmallows på den?"

.... JA! Är det folk som säger nej alltså?

Där satt jag en stund. Jag drack min choklad och tittade/lyssnade på folk. Samtidigt som det var sjukt skönt så kände jag mig hela tiden...påväg någonstans nästan...

När jag var hemma och såg mig i spegeln tänkte jag att...jo det är nog helt ok. Har inte haft på mig mascara, men det går nog bra ändå.

Ser mig själv i spegeln på hm och vet inte kom jag ska skratta, gråta eller springa till bilen fort som fan.

Jag ser inte klok ut!

På riktigt.

Jag är rödflammig i ansiktet, håret står åt alla håll och jag har stora grå påsar under ögonen. Hur kunde jag tycka att det var bra hemma? Det mörka lyset? Vardagen? Utan att behöva jämföra mig med någon...

Den trevliga kassörskan hade snygga, tajta svarta jeans, ett kort linne, sminkad ovh stylat hår. Hon var snygg helt enkelt. Och lång som fan. Det var länge sen jag kände mig så ful faktiskt.

Igår tog sambon och sonen en tur med bilen och var borta i två timmar. Jag skulle städa hemma. Jag hade erbjudit mig. Det tog en och en halv timme att plocka, diska och tvätta. Den sista halvtimmes använde jag till att damma och dammsuga.

Jag hade hög musik på. Musik som jag gillar. Skäms för...? Nej gillar!!

Jag strosade runt och för en kort sekund var det som om jag var barnlös. Som livet innan barn. Kanske skulle vi hemifrån på kvällen...på middag eller ut. Eller så skulle vi somna framför mello tillsammans och sen sova ostört i 9-10 timmar.

Det var så otroligt skönt och slog Täby centrum vistelsen med hästlängder. Känslan i kroppen var fantastisk. Och tog slut alldeles för fort.

Ja, jag blev besviken nÄr de kom hem. Jag blev det. Hemskt va? Fruktansvärt säkert. Men det skiter jag i. Jah blev sjukt jävla besviken. Jag hade gärna fortsatt i ett par timmar till.

Sen tog jag min lilla son i famnen och gav honom mat. Jag vet. Han vet. Min sambo vet. Säkert många andra som också vet. Jag vill aldrig någonsin i hela mitt liv vara utan min lilla kille. Aldrig. Någonsin.

Men det var jävligt skönt att bara vara jag i två timmar, innan jag blev mamma igen. Jävligt skönt alltså.