Inte ens lite kul

Jävla dag.

Jävla dag.

Emil sov riktigt dåligt inatt. Runt 4 fick han sova hos oss. Borde han ha fått tidigare, men lätt att vara efterklok. Jag tillkallade lite assistans och farmor och farfar tog med Emil på en promenad i hettan medan jag åt lunch, drack kaffe, åt jordgubbar och bara var i en timme. Det var så skönt!

Annars har jag och Emil tvättat och han har gnällt och varit ledsen. Han har velat vara i famnen hela tiden och inte ens då har han varit nöjd. Han har med andra ord varit påverkad av sitt infekterade eksem och penicillinet idag trots allt.

Att ge penicillin och smörja in en liten kille som inte alls vill det har resulterat i gallskrik 6 gånger idag. Det är rätt pissvidrigt att vara delaktig i det. Man vet att det är för hans bästa, men han är så himla ledsen.

Han har krånglat med maten också och gick nästan inte att natta. Jag fick natta honom två gånger i famnen och senaste gången la jag honom i nestet som jag sedan la i vaggan för att han skulle ha det ombonat. När vi lägger oss ska han få ligga med oss.

Jag har sen alltid hittat komik i det jävla jobbiga som kan vara i livet som mamma. Men inte med detta. När ens lilla kottunge mår så dåligt så att han får tårar i ögonen när han gråter i sömnen...då vill man inte skoja om det faktiskt. För det är inte ens lite kul.

På onsdag morgon har han ätit penicillin i tre dygn. Senast då hoppas jag se en förbättring. Jag vill att han ska vara gladare, må bättre, ha mindre eksem och gärna prata och skratta mer. Saknar min goa, glada och pratglada kille.

Sjukvård säger ni....sjuk vård säger jag!

Tänkte först skriva ett riktigt arg...nej ilsket...inlägg. Det är lite tur att jag lugnat mig en smula. Jag har däremot fruktansvärt ont i magen...typ som om jag skulle ha värkar igen, men heeela tiden.

Så här är det...

Emil har torra partier på kroppen. Dem smörjer vi. Hade inte en tanke på att kontakta sjukvård pga det. Igår blev det ilsket rött och prickigt. Och det hade spridit sig över större delar av kroppen. Fort gick det alltså. Idag hade det spridit sig ännu mer. Vi beslutade oss för att åka in. Jag ringer först jourhusläkaren dit vi får komma. Läkaren där kan inte säga vad det är utan tipsar om att åka till barnakuten. Ska här tilläggas att vi fick bästa bemötandet här på jourhusläkaren. Som ska läggas ned.........

Får träffa en stressad sköterska och sen en stressad läkare. De pratar båda med oss som att vi vore läkare (alltså fattar allt de säger och räknar med att vi kan beskriva allt på samma sätt som de gör). Alternativt som om att vi vore helt tappade.

Vi åker därifrån med konstaterande att han har infekterat eksem. Hon har knappt tittat på honom, men samtidigt ska hon ju kunna sina saker. Penicillin och salva. Medan hon lämnar rummet kastar hon ur sig att vi ska ringa om han får feber och ge honom semper droppar. Sen stänger hon dörren och vi ska åka hem.

Emil får penicillin. Smörjer hela hans stackars kropp. Emil är jättetrött och sover. Varm som satan. Feber. Vi ringer. Alla samtal till barnakuten går till vårdguiden. Där säger de att om läkaren sagt att vi ska höra av oss om han får feber ska vi åka in. Jaha. Men VARFÖR? Är det farligt? Inte farligt? Allergi? Kan han dö? Vet inte blir svaret. Nämen ok. Tack ska du ha.

Vi ger alvedon och bestämmer oss för att avvakta eftersom han verkar må ok i övrigt. Han sover och äter men är varm. Sen fortsätter febern och han känns inte helt ok längre. Utslagen...eksemet...sprider sig och blir mer ilsket.

Vi åker in igen.

Träffar ytterligare en stressad läkare. Känns som om hon behöver lämna rummet hela tiden. Jag upplever starkt att hon tycker att det är märkligt att vi är tillbaka så snart. Och feber kan inte vara ett resultat av penicillin. Reaktion mot det har andra symptom. Jaha och vilka är det frågar jag. Får ett halvluddigt svar. Vi får starkare alvedon och fr sen åka hem. Det ska inte sprida dig mer inom ett dygn, bli bättre om 2-3 dygn. Låt penicillinet verka. Försöker mata Emil som bara gråter. Han får i sig nästan allt och somnar sen i bilen. Somnar om när jag flyttar över honom till sängen.

Nu har jag ett par frågor som jag slänger ut till universum:

1. Varför kunde inte första läkaren ha sagt att det kan bli värre innan det blir bättre? Eller hur lång tid det skulle ta för penicillinet att verka.
2. Varför sa hon inte varför vi skulle åka in om han fick feber?
3. Varför kunde hon inte ha berättat vilka symptom som fanns mot allergi mot penicillin?
4. Varför frågade hon inte om han var allergisk innan?
5. Varför kunde inte dessa läkare lagt bort sin stress och bemött två nyblivna och oroliga föräldrar med lugn och trygghet?
6. Varför måste jag åka därifrån två gånger med magsår av att vi inte fått ett bra bemötande?

Är det så svårt att kliva in i ett rum...se två oroliga föräldrar till en liten kille som levt på denna jord i 4 futtiga månader...lämna all eventuell stress utanför dörren och tala lugnt och sansat. Jag fattar att man kan vara stressad, men ta ett djupt andetag och kliv in i rummet med ett leende och lyssna...förklara. Sen kan de får tycka att man är aslöjlig och klaga inför kollegor om man vill. Men ge inte mig magsår för att jag är orolig över min lilla krabat.

Tiger

Åkej. Plötsligt kommer den där käftsmällen som får en att inse hur bra man haft det den senaste tiden.

Det började lite försiktigt med att sonen började sova mindre på dagen. Jag skulle gå min förmiddagspromenad som jag ofta gör och som brukar ta närmare 2 timmar. Sonen vaknar efter 30 min och somnar inte om. Gah vad är nu detta?

Sen kan han inte nattas i vagnen på morgonen hemma som han kunnat tidigare. Han blir nämligen trött fort på morgonen.

Sen kom humöret. Det sämre. Plötsligt låter han ska en arg tiger nästan hela tiden. Asstörigt. Jag som hatar jobbiga ljud. Och det går ju inte att vara arg på en liten tiger. Det fattar ju vem som helst. Så man får bita ihop och typ:

"Åh så gulligt du låter. Wraow som en tiger. Oj så högt du låter. Ska du wraowa tystare? Inte. Åkej. Oj vad du kan. Mm. Testar du rösten? Är du sur? Har du ont i magen? Är du en tiger?"

Jag blir helt utmattad av att ställa dessa frågor till sonen utan att få någon som helst respons. Han gör det bara om och om igen. Fantastiskt kul. Nej men det är det faktiskt inte. Jag tycker inte det. Jag älskar min lilla tiger, men nu kan han få vara en glad fisk eller nåt. De låter nog inte så mycket. Typ plask plask. Om de är i vattnet. Annars inte typ. Verkar bra. Ska ta ett snack med sonen imorgon om detta.

Slutat sova?

Min lilla griskulting har alltid sovit bra, men på olika sätt. I början sov och åt han bara, med några blöjbyten givetvis. Då var det lite sisådär på natten. När vi började ge honom ersättning och jag slutade amma sov han väldigt bra på natten, men mindre på dagen. Sedan stabiliserades det ganska länge och han sov kanon både på dagen och natten.

Sen nån vecka tillbaka har Emil valt att nästan sluta sova på dagen. Jag brukade kunna söva honom hemma i vagnen i ca 30 min medan jag fixade mig och packade inför dagen. Han kunde sova 2-3 timmar under promenad eller ibland även i vagnen när den var stilla. Han sov sedan även 1-2 timmar på em. Fantastiskt med andra ord. Och jag upplever Emil som en liten korv som behöver mycket sömn.

Så nu har vi roligt. Han är fortfarande snäll och så, men alltid nära till gnäll. Han sover max 30 min åt gången typ 2-3 gånger om dagen. Knappt. Spelar ingen roll om jag går promenad eller åker bil. Aldrig mer än 30 min.

I famnen kan jag söva honom om jag tar tur, men mest bråkar han och ålar sig. Han är ju så stark också. Allt detta leder till att han är skittrött på kvällen. Peppar peppar har inte nattsömnen påverkats. Han kan ha lite svårare att somna, men det går ändå bra.

Jag märker att jag är tröttare på kvällen. Jag har varit bortskämd känner jag. Men det som stör mig mest är att Emil inte kommer till ro och att han inte är lika glad som han brukar. Men som det mesta annat hoppas jag att detta är tillfälligt så Emil får känna sig glad och pigg igen snart. Lilla gubben!

Faserna

I boken Växa och upptäcka världen står det om barnets faser under...första året typ. Den finns som app också, men då står det på engelska och mycket mindre. Jag gillar att läsa i boken. Jättemycket information. Vill man ha något som är så nära en manual över barn man kan komma så ska man köpa den.

Alla kommer ju in i dessa olika faser lite olika och utvecklar olika saker olika, men i stort är det väldigt lika.

Emil visade tydligt när han var i 4 veckors fasen och 8 veckors fasen. 4 veckors fasen var nog tuff, men då var allt tufft för oss alla. 8 veckors fasen var klängfasen. Jag blev tokig över att inte få vara i fred alls. Men när man läser i boken känns det lättare. Man inser att Emil utvecklas och behöver närheten. Det kan man ju förstå, att han söker trygghet.

När han var i 12 veckors fasen märktes det knappt tycker jag. Vid det laget kunde man ta lite knas också utan att bryta ihop.

Runt 15 veckor och upp till 19 veckor är de i nästa långa fas. Det har varit lite upp och ner. Emil sover väldigt bra på nätterna, men under fasen har han sovit lite oroliga ibland och vaknat tidigare på morgnarna. Han är lite gnällig och klängig till och från, men oftast glad och lätthanterlig.

Det som också hänt under den senaste fasen är att han har utvecklats något sjukt. Han kan nu vända sig från rygg till mage tex. Han har börjat få smaka mat, både från våra fingrar och från små burkar. Hittills har det blivit lite pastasås och banan samt lite morotspure på en sked. Han verkar gilla det!

4 månaders trots?

Så här är det. Min son är en vildbest. Hans nya "grej" är att inte sova på dagen. Alls. Skitkul. Han ligger med halvöppna...knappt öppna alls förresten...och jazzar loss totalt.

Sen undrar jag om denna berömda 2-års trots kan komma redan vid 4 månader. Skulle inte förvåna mig. För förutom sovvägrandet på dagen och denna eviga vakna-vid-halv6-eller-6 grej som han har för sig så har han lite annat för sig också.

1. Så fort jag fått av honom blöjan på skötbordet så börjar det. Han ska vända sig om...han sparkar som en besatt...han viftar bort mina händer...

2. När jag har försökt få honom och sova i över en timme så kollar jag telefonen istället och provar taktiken att ignorera min son lite. Slutar med att han stänger ner alla program på telefonen med sina viftande små händer.

3. Han tar tag i mitt hår och håller hårt som fan. Går inte att få loss håret typ. Och vad gör ungen? Skrattar. Han skrattar! Skitunge.

4. Han kastar nappar. Imorse fick han ligga och prata för sig själv ett tag innan jag klev upp. Helt plötsligt kommer en napp farande från vaggan. Vet inte vad han ville med det, men jag tror starkt att han siktade på mitt huvud.

Ja, men då ska jag försöka lägga denna vildbest på nåt tryggt och bra ställe så jag kan fixa iordning mig lite. Man är ju inte alltför snygg utan ett tvättat ansikte, lite mascara och nåt annat än nattlinnet som inte tillför denna snygga nyblivna mammafigur något alls...

Emil får ordet igen

A okej. Jag är typ 19 veckor nu. Snart. Eller vänta. Nej jag kan inte räkna. Är för liten. Satsar på det senare. Just nu pular jag med det här att rulla. Jag rulla från rygg till mage. Ja, men jag är nöjd. Jag kan inte rulla tillbaka, men man måste ju utmana sig själv. Innan 5 månader ska jag försöka klara det. Nästa mål sen är att sitta. Shit mycket nu.

Mamma och pappa pratar om nåt kalas typ. Verkar som om jag ska vara med. Dop nånting. Jag vet inte riktigt vem det är som ska få vatten på huvudet, men det klarnar nog. Tror det är pappa. Men jag vet faktiskt inte. Kanske blir kul i alla fall. Annars skriker jag bara. Så det ordnar sig.

Vad ska jag berätta mer då? Jo...jag börjar växa ut mina små bebiskläder. Jag har typ bara 68 nu. Sover ibland med tvådelad pyjamas och jag har börjat med större nappar. Ja jag börjar bli stor nu. Mamma säger alltid: åh min stora kille. Så jag tror jag är stor nu. Fast pappa är också stor. Så jag kanske är liten. Oklart.

Nä alltså jag har typ slutat sova på dagen. Har ingen lust liksom. Chillar lite ibland, men annars är det mest fullt ös. Ja man får dagen att gå. Men jag blir trött fort. Somnar i soffan runt 7. Sen brukar mamma eller pappa byta den där blöj. Och så får jag mat. Sen blir jag alltid leksugen, men då får jag napp och täcke och då blir jag alltid trött.

Det var allt för mig. Hepp.

Vad jag stör mig på hos mig själv del 2

10. Jag är asdålig på att uppskatta. Tänker alltid på meter-linjalen i mitt klassrum. Lite jobbigt när man ska uppskatta 100 meter bara.

11. Jag är en vane-människa. Om jag åker en viss tur med bilen när Emil ska sova känns det urkonstigt att åka den åt andra hållet.

12. Sneda dukar ger mig klåda. Jag måste lyfta på min sambos fötter, rätta till duken och sedan lägga tillbaka dem.

13. Jag gör helst saker som jag vet hur de är. Ex. äter jag samma pizza, ser om samma film, läser samma bok osv. Då vet jag ju vad jag får. Vadå uppleva nya saker? Verkar läskigt...

14. Mitt sätt är bäst. Punkt. Kan ju vara så att exempelvis sambon också vet hur man ska göra med saker hemma.

15. Jag ska alltid tvätta mina kläder efter att jag använt dem en gång. Väldigt onödigt. Tog mig lång tid att inte tvätta jeansen efter endast en tvätt. Hur skitig trodde jag att jag var?

16. Jag shoppar för mycket. Allt möjligt. Måste sluta. Nu. Eller imorgon. Vad skulle jag sluta med nu igen?

17. Jag kan vara rätt så omständig. För det tar väl inte alla 2 timmar att åka kommunalt till stan?

18. Jag kan knappt gå på A brunnar sen jag såg Fucking Åmål 1997...eller nåt sånt. Försöker ibland, men det kan sluta med att jag hoppar undan i sista minuten. Jo hoppar på riktigt.

Herregud. Är jag normal? Jag är inte så säker...

Vildbesten

Idag är det lite skönt att säga godnatt till Emil. Det är ju alltid skönt att få kvällarna själva, men idag har han varit så...vild.

Mamman lägger ner sonen på ryggen. Sonen sprattlar. Sonen vänder sig på mage. Sonen är lite förvånad. Sonen försöker krypa iväg. Det går inte. Sonen blir sur. Mamman vänder tillbaka sonen. Sonen blir sur. Mamma distraherar. Sonen vänder sig på mage. Försöker krypa. Det går inte. Sonen blir sur. Mamman vänder sonen. Sonen blir sur. Mamman distraherar. Sonen vänder sig på mage. Mamman vänder sonen på rygg. Sonen försöker dra sig upp. Mamman hjälper sonen upp. Sonen blir sur. Mamman lägger ner sonen igen. Sonen blir sur och försöker sitta upp. Mamman sätter sonen upp. Sonen blir sur. Mamman är svettig.

Det slutade med att jag fick gå runt med Emil i famnen medan han försökte äta upp min haka, mun, näsa samt mina händer. Nu sover vildbesten. Jag också nästan.

9 saker jag stör mig på...hos mig själv...

På två bloggar som jag läser har bloggarna skrivit listor med 9 saker som de stör sig på hos sina respektive. En sådan lita har jag i huvudet, men tänker att det är roligt att göra något annat. Så här kommer min lista över 9 saker som jag stör mig på hos mig själv:

1. Jag pratar ibland lite för mycket. När min sambo kommer hem från jobbet och jag frågar hur hans dag varit säger han en mening. Ibland ett ord. Jag har alltid material för att prata minst en halvtimme i sträck. Minst.

2. Jag hatar när det är stökigt och skitigt hemma. Sa jag att jag är slarvig och lat?

3. Jag hatar smaskande, snarkningar och andra störande ljud. Rör två fötter mot varandra och jag blir sjukt störd.

4. Ibland ska jag satsa. Inget socker. Träna mamma mage appen varje dag. Nästa dag är det som glömt. Skitstörigt.

5. Jag har blivit glömsk. Jag skriver upp det mesta i min kalender. Vart är min kalender tro?

6. Jag vågar sällan tro på att det jag tror eller tycker är bra. Hur många gånger har det inte varit frågeprogram på tv och jag har tänkt på ett svar. Säger inget. Det jag tänkte var rätt. Vem tror en då liksom? Jag tänkte det men sa det inte....jovisst...

7. Min sambo låter udden på bläckpennan vara ute när han skrivit något. Jag har ett nästan sjukligt behov av att trycka bort den direkt. Vilket gör att han suckande trycker ut den igen när han ska skriva.

8. Jag trycker mitt på tandkrämstuben så den inte kan stå upp. Den är liksom vikt som en fällkniv.

9. Jag avskyr att laga mat. Tycker jag är dålig på det. Gråter om jag måste.

Jag har lite att jobba på med andra ord. Haha. Herregud. Stackars Jonas. Eller rätt åt honom förresten. Han är också skitjobbig.

Långresa och bröllopsyra

Då har ännu en gång min lille Emil visat att han är bästa bebin i världen.

Förra veckan bilade vi till och från Öland. Då var vi dock 3 hela dagar på Öland som han fick vila från att sitta i bilen så länge. Denna gång var destinationen Umeå. Det är en liten aning längre dit.  Han hade lite svårt att somna sista halvan, men inget gnäll och inget skrik. Fantastiskt.

Vi bodde på hotell och Emil, som just lärt sig att vända sig från rygg till mage och tillbaka gjorde detta runt på hela sängen. Snacka om att man måste ha koll på honom nu. Snart är han inte kvar där jag lämnar honom...

Hela lördagen var det bröllopsyra. Jättefin vigsel och rolig middag och fest med mycket tal och spex. Emil somnade i vanlig tid och sov genom skratt, skrik och hög musik. Vaknade till när vi flyttade honom in i bilen, men somnade om på hotellet och gav oss tom sovmorgon den lilla sötungen.

Nu är vi på väg hem igen. Sen blir det inga fler långresor på ett tag. Men mycket som händer framöver. Dop bland annat...

Emil får ordet

Mamma är inte alltid så smart. Ska jag berätta varför? Okej. Jag kan lura henne jättemycket. Jo det är sant. Jag ba: buhuuuu. Då kommer mamma oftast ganska fort och liksom: lilla gubben då. Då gnäller jag lite till. Har jag tur kommer en liten tår. Då får jag komma upp. Smart va.

Jag har förstått att man kan säga vad man vill med sånna där...vad heter det...ord. Jag vet inte hur man använder de där ord än. Jag är bara 4 månader faktiskt.

Ibland är jag ledsen på riktigt. Då tröstar mamma mig. Eller pappa. Pappa är bra. Han fattar. Mamma fattar också oftast. Mamma är bäst ändå.

Ibland är de riktigt tröga. Jamen liksom om det gått några timmar och jag gnäller kan jag ju faktiskt vara hungrig. Vet inte hur många gånger jag fått ta i ordentligt. Efter typ 700 år...dom ba: ahaaa han är hungrig ju. Eh ja, tänker jag då. Jag sa ju det. Hade nog varit lättare med de där ord.

Jag tycker lampor är kul. Speciellt de som lyser. Och jag har många leksaker. Jag kan hålla i de flesta en stund. Det känns kul. Annars har man ju alltid de där...vad heter det nu då...jo fötter. De där fötter är kul. Rätt goda också faktiskt. Lite luddiga ibland. Kul variation från händer menar jag. Men när jag ligger och ska leka med de där fötter ska mamma alltid hålla på och byta nån slags prasslig sak. Blöj någonting. Det blir iofs skönare när hon fått på en ny, men man får ändå kämpa för att kunna leka med fötter då.

Ah...det var väl allt. Jag vaknade 5 idag så jag är trött nu. Tänkte sova lite. Har hört att vi ska åka lite sån där...bil. Den är kul. Den låter och skumpar. Då kan man liksom inte....

Zzzzzz....

Oj jag somnade. Shit. Ni ba: kul kille som avslutar sitt inlägg. Aa men jag avslutar med en bild. Det är jag då. Min nya keps. Och en leksak. Den är rätt bra faktiskt. Mamma fick byta kläder på mig tre gånger. Säg inget men jag kräktes med flit. Asså hon fattade inte vad jag ville ha på mig. Störigt. Men jag fick som jag ville. Som vanligt. Hepp.

Soliga dagar

De här dagarna alltså. Från vinter till sommar. Jag personligen är kanske inte jätteförtjust i gassande sol och att pressa (då jag är rödhårig och har ljus hy som inte tål solen), men jag gillar att den ändå...att vara i.

I måndags var första dagen hemma. Jag och Emil tog det lugnt, gick en promenad och hängde i tältet på altanen. Asvarmt.

Igår var jag på andra tillfället av min fotokurs. Ska lära mig hantera min  branta kamera och försöka kunna ta fina bilder på Emil. Efter det träffade jag två av mina fina mammavänner och deras små charmtroll. Vi åt lunch och promenerade i solen. Sjukt mysigt. Asvarmt med lite bris. Perfekt.

Man blir sådär härligt trött på kvällen efter en dag i solen, och jag som har svårt att sova behöver nog det. Dock behöver jag även slappna av, eller nåt, vaknar på morgonen och känner att jag sovit med stängd käke liksom. Får så ont i huvudet...

I natt sov Emil bättre efter några bökiga nätter. Han sov fram till 5 då han snackade för sig själv. Efter ett blöjbyte somnade han om bredvid mig till halv 7. Så gjorde vi morgon. Rätt bra då han hann sova en sväng innan massagen. Sista tillfället idag. Emil fick sitt första diplom. Stolt mamma.

Dock ingen bajsblöja idag. Han bajsar alltid en gång om dagen och han behöver det. Eftersom han bara äter ersättning är det extra viktigt tydligen. Och han får ju så ont i magen. Nä jag hoppas på en redig blöja snart. Skiter liksom i om det läcker eller vad det gör. Bara han skiter, slipper ha ont och mår bra.

Ska säga det till honom när han vaknar. Han sover i vagnen efter en promenad och gör ljud ifrån sig som kan tyda på magont. Blir lite ledsen av det. Samtidigt vilar jag mina fötter i en solstol. Man får ta vara på de tillfällen man får.

Personligt 2

I förra personligt inlägget avslutade jag med att jag blev bra på att vara själv på mellanstadiet. Jag tror även det fick mig att vilja vara med, inte utanför. Jag har alltid velat att alla ska gilla mig på något vis.

På högstadiet hade vi flyttat. Jag hade fina vänner där. Väldigt få, men de var fina. Men för de allra flesta var man mest halvt osynlig. Och inte hjälpte det i den åldern att ha några extra kilon heller. Tjockis, viskade någon.

Från gymnasiet och långt efter det ville jag passa in, överallt. Det gjorde att jag ville vara överallt samtidigt. Jag ville inte känna mig utanför någonstans. Det jag inser nu, men inte fattade då är att om man hela tiden vill vara överallt är man aldrig någonstans.

Om jag tex är vid a kanske jag tänker på att jag missar b. Men eftersom jag fokuserar så mycket på att jag missar b så missar jag även a eftersom jag inte är fullt närvarande då. Typ.

Det jobbar jag med idag. Att vara nöjd med det jag gör just exakt nu. Det går oftast väldigt bra nu.

En stor anledning till att jag vill vara överallt är för att jag inte vill missa något. Jag vill inte hamna utanför. När jag hamnade utanför på mellanstadiet tror jag har satt stora spår hos mig.

Det tar otroligt krävande. Det har alltid varit krävande. Nu när jag inser vad jag pysslat med så länge blir det ännu mer krävande. Och ledsamt.

Skönt att man växer upp någon gång och har möjlighet att ändra på de delar av sig själv som tar kraft istället för att ge det.

Livet innan dig?

När jag först fick barn, och även innan, har jag hört andra prata om att man inte kom ihåg sitt liv innan man fick barn. Hade jag ett liv innan typ?!

Jag tyckte det var urlöjligt först. Jag mindes mycket väl mitt liv och tyckte omställningen var ganska tuff.

Nu är det annat:

Min lilla Emil. 
Först kände vi inte varandra alls. Du var en liten sparkig inkräktare i min kropp. Bebi hette du då. När du kom ut till oss var du en Emil och inget annat. Du och jag jobbade hårt. Jag med att förstå mig på dig och hur jag skulle hantera det nya livet med denna lilla vackra främling. Du med att förstå den konstiga plats du kommit till och hur du skulle hantera den. Skriket blev din räddning och det sätt du kunde förklara för de märkliga människorna som du bodde med vad du ville. Jag kämpade då med att förstå dig på bästa sätt.

Vi har jobbat ihop i 4 månader och nu är vi bästisar. Jag ser på dig, hör på ditt gnäll vad du vill. Jag vet hur du fungerar nu. Det är lättare för mig nu. Du jobbar fortfarande med att förstå dig på den plats du kommit till. Men du förstår mer och mer och kan göra mer och mer nu.

Nu förstår jag det där. Det där med att livet lite börjar om när man får en liten unge. Nu vore mitt liv inte mitt liv om inte du fanns i det. Du är en liten person nu. En person med temperament, envishet, som visar tydligt vad du vill och som är så himla glad. Och busig. 

Du gillar lampor och att bli pussade på magen. Du är kittlig under armarna, på magen och under fötterna ibland. Du skrattar ibland högt när jag gör konstiga ljud. Du tycker inte längre om att vara vänd mot mig utan vill se saker. Men i mitt knä är det roligare att sitta ansikte mot ansikte och busa. Du sover bra dag och natt. Du är glad och ler och skrattar mycket. Just nu provar du nya ljud och jag längtar som en tok efter första: mamma.

Jag älskar dig helt enkelt. Du är den absolut största gåva jag någonsin fått. Har jag dig, och mannen som gav mig dig, så behöver jag inget mer. Jag är nöjd så.

Solig måndag

Igår var det med blandade känslor som vi kom hem. Det är så himla skönt på Öland och man kopplar av på ett helt annat sätt. Samtidigt är det också skönt att vara hemma. Egna sängen....

Lillgalningen somnade pang bom när jag matade. Ingen rap. Han grät till i sömnen några gånger men vaknade aldrig upp. Förrän halv 4. Då skrek den lille människan i nästan en timme. Alla tecken tydde på magont och man gör allt i sin makt för att på något sätt hjälpa. Magmassage, pysventil mm.

Tillslut fick han mat och fick sen sova i nestet bredvid mig. Tog inte många minuter innan vi båda sov som grisar. Lilla söta griskultingen och stora smygfeta suggan. Haha ja.

Nu på morgonen höll griskultingen på att somna i gymmet så jag nattade honom i vagnen medan jag åt frukost i solen. Sämre kan man ha det. Faktiskt.

Snart ska jag gå in och försöka återställa mig själv från levande död till mer levande bara. Vill inte ens veta hur jag ser ut. Men picture this:

Håret (givetvis okammat) i en slarvig tofs någonstans på huvudet, blekt face fullt av fräknar, löst sittande linne och leggings som är tighta i midjan men inte över rumpan (?) Och ett par för stora foppa. Där har ni denna glammiga mamma. Åjuste...påsarna under ögonen. Hej!

Personligt

Ibland funderar jag på varför man är som man är. Det är givetvis många bitar som spelar in. Uppfostran och upplevelser/erfarenheter.

Min barndom ser jag ljust på. Det jag minns var att jag var en lycklig och älskad liten unge. Och jag fick extra mycket av en förälder då min biologiska pappa inte finns med i bilden. Den man som numer är som min pappa kallar jag dock inte för det. Hade han kommit in i mitt liv tidigare kanske det hade blivit så.

Så ordet pappa är väldigt speciellt för mig. Tänk att min lille son har en sådan fin pappa.

Jag tror att något slog slint i mig när jag fick småsyskon när jag var 8 och 11 år. Jag älskar dem nu och har alltid gjort, men jag kan bara tänka mig att man under denna period blir lite knasig av att ha all uppmärksamhet till att få en ny människa till familjen som behöver allt. Och efterom jag arbetar med barn i den åldern vet jag av erfarenhet att det händer mycket i den åldern.

När jag gick i låg- och mellanstadiet kanske det började bra, men det slutade inte alls bra. Det var hemskt populärt att vara tre tjejer och sedan tjafsa som galningar. Jag hade en bästis. Vi gjorde allt och hade så kul. Sen bytte jag bästis och det kom att bli det värsta jag kunde ha gjort och som i slutändan kanske var det beslut som fick de där sista året att bli katastrof.

Det var liksom alltid någon som blev lite utanför då och då. Men när det var någon av de andra två så skulle vi lösa det direkt. Andra tjejer skulle också gärna lägga sig i och hjälpa den som var utanför. Men inte när jag var det. Jag minns det så väl...när man kommer till skolan och kompisarna knappt tittar på en. Idag var det min tur att vara utanför. Men varför löser vi det inte? Varför är det ingen som strider för mig?

Under en vecka skolkade jag. Jag gick hemifrån till en lekpark där jag stannade tills familjen kommit hemifrån. Då gick jag hem och tittade på tv, åt kalla köttbullar och mosad glass.

När vi gick in i vecka 2 med detta blev jag påkommen.

Jag blev iallafall väldigt bra på att vara själv. Det är min teori. Och fick ett stort behov av det.

Öland

Då har vi ökat Emils matmängd. Och vad händer? Han sover mindre på natten. Komiska lilla unge. Däremot är han gladare på dagarna när han är vaken. Det känns bra. Han kanske inte var tillräckligt mätt innan.

Häromdagen hade han en kräkdag, men det verkar ha passerat som tur är. Ogillar starkt sådana dagar. Skönt att det oftast bara är någon enstaka.

Nu har vi varit på Öland sen i onsdags. Resan ner gick superbra. Emil sov 2,5 timme och då stannade vi för att mata honom, byta blöja och äta själva. Efter en timme for vi igen. Emil sov ytterligare 2 timmar och vaknade vid Ölandsbron. Jag fick sedan underhålla honom lite sista biten. Duktiga kille!

Vi har haft kanonväder. Emil har bondat med farmor och farfar, som också varit på Öland. Emil sov i liggdelen i vagnen och har somnat som vanligt och haft rätt samma rutiner som hemma. Skönt!

Nu är vi på väg hem. Vi har varit på vägen i en timme och Emil sover. Jonas kör första biten och jag andra. Skönt att ta första biten bak med Emil, då han är som nöjdast, men okul att köra sista biten i Stockholm och alla eventuella köer. Alla ska väl hem idag kan jag tro.

I nästa inlägg ska jag bli lite personlig och reflektera kring lite egenheter jag har och varför. Tex varför jag ältar och funderar länge på sådant som ändå inte går att ändra på.

Drygt på natten

Min lille son är inne i en period av utveckling. Mycket händer och ena sekunden kan han vara supersjälvständig för att i nästa inte alls ha lust att vara det.

Han är dessutom i en period då vi ska öka mängden mat och han vaknar väldigt olika på natten/morgonen.

Han somnar alltid runt halv 8 och sover sedan till 2-3 eller 5 eller ibland 7, halv 8. Egentligen tycker jag det är skönt när han vaknar och äter på natten. Då är det nämligen lätt att få honom att somna om och han sover längre på morgonen.  Vaknar han 5 är det inte så kul.

Men...

Eftersom han har haft vanan att sova till 5 har jag inte behövt kliva upp på natten på ett tag. Och tydligen är jag en riktig ragata på natten. Det är verkligen inte min bästa tid på dygnet. Jag är så himla grinig och tjurig. Måste skärpa mig...

Hoppas att Emil sover längre nu när vi ökar matmängden och att han förhoppningsvis är mättare. Och hoppas att hans mage fungerar. Den lattjade till det efter en heldag i bilen. Därför fick han skitont igår eftermiddag. Lilla gubben. Men imorse kom dagens bajsblöja som vanligt. Det gröna guldet. Myspysigt.

Jag grinig? Vem har sagt det? Jag är så mild och go är.  Alltid. 

Från minibebi till minipojke

Gott med händer

Alltså...Emil äter så sjukt mycket på sina händer. Han slabbar och dreglar dom en dåre. Helst, om han får välja, trycker han ner båda händerna samtidigt. Han får liksom kräkreflex. Ibland lyckas jag peta in nappen istället, men oftast är det händerna som gäller...

Men han är ju billig i drift eftersom han helst leker och äter på sina och andras händer...hellre än leksaker. Galna unge!

Idag provade vi nya uv tältet. Funkade bra! Vi pulade in gymmet också och han låg där en stund. Eftersom det blåste fick han ha kläder på. När det blir varmare kanske det räcker med en blöja!

Det här med mammaledighet

Mammaledig. Rätt puckat ord egentligen. Mammajobb borde det heta. Men man är ju iofs ledig för att man blivit mamma...men ledig känns ändå så fel i sammanhanget. I alla fall...

Har tänkt sammanställa en lista på 10 punkter om hur jag tycker mammalivet är:

1. Toalettbesök. Du har alltid två ögon som stirrar ut dig vad du än gör på toaletten. Bara att inse. 

2. Plåstret. Om bebis inte vill leka själv gör han det väldigt klart. Han kanske vill sitta i ditt knä. Nä. I famnen då. Ja om mamma dessutom rör på sig. Du bestämmer lilla människa, tänker man då och rör på sig.

3. En aktivitet per dag. Och en aktivitet kan vara ett besök i centrum. Mer än så och det blir just a bit too much...

4. Hej. Innan bebis sa man hej då och då. Nu säger man det fyrtioelva gånger om dagen. Med en skitfjantig röst dessutom.

5. Rösten. Jag lovade mig själv att aldrig prata fjantigt med min son. Hahahaha!

6. Jag bestämmer inte. Så länge som bebis är bebis är han boss. Totalt boss.

7. Duschen. En sådan underbar plats. Där kanske man får vara helt själv i ca 10 min också.

8. Matlagningsprogram. För att hindra bebis från att klaga berättar man allt man gör, inte bara i köket. "Då ska mamma tvätta ansiktet"..."Nu tar mamma fram smörgåsen och brer smör på den. Sen lite ost. Nu gäller jag upp juice"... "Nu häller mamma kaffepulver i maskinen"...

9. Tid. Att komma hemifrån snabbt förut handlade om 10-15 min. Nu...allt från 1-2 timmar. Emil ska äta, eventuellt kräkas, få ny blöja, eventuellt kräkas, allt ska vara nerpackat, mamma ska roa bebis och göra sig i ordning själv, bebis ska packas ner i bilstol och in i bilen, eventuellt kräkas, mat måste kommas ihåg om vi ska vara borta länge osv. Bara att mata och byta blöja tar typ en halvtimme om man räknar med rap och eventuell kräka. Ska man byta kläder handlar det om ännu mer tid. Bara att fundera på om man har allt tar säkert 5 min med sin lilla mammahjärna.

10. Känslan. Att vara hemma med sin lilla bebis som håller på att lära sig sådant man själv tar för givet. Rulla, prata, lyfta upp huvudet själv, känna på saker, fundera på vad det som lyser i taket och ser så spännande ut kan vara. Det är den bästa känslan i världen. Något att ta vara på!

Toalettsällskap.