förlossningsberättelse del 3

Efter att ha lämnats ensam ett tag kommer två barnmorskor in. De har just gått på sitt pass och de som förlöste mig har gått av. Jag blir nu inte lämnad ensam. Moderkakan trycks ut, magen trycks ihop...jag får bedövning inför att sys. Det gör förfärligt ont. Nu är jag inte lika likgiltig utan glad. Jag blir hela tiden informerad om att min bebis är med sin pappa och mår bra. Jag får väldigt många gånger höra: "Grattis" och "Vad ska han heta?" Emil svarar jag.

Emil ska min son heta. Som jag inte träffat än. Det var inte så jag tänkte att det skulle bli.

Jag rullas till operation. Jag är nu lugn och glad. Det är över. Får en grön operationsmössa och utbrister att det är min favoritfärg. Grön.

Jag flyttas från säng till säng. Öm och fortfarande blodig. En narkosläkare ska ge mig ryggbedövning.  Det var så dags nu. Jag vill veta om det gör ont. Det gör inte ont. Jag tappar känseln, lyssnar på de fem kvinnor som är där när de pratar om vädret och syr ihop min sargade kropp. Så himla skönt. För första gången på länge njuter jag. Sen bär det av till uppvaket.

Vaknar runt 3 på natten och känner mig redo att träffa min familj. Det tar ett tag men så hjälper en sköterska mig. Jag är fortfarande bedövad och kan röra benen lite, men inte tår och fötter. Tillslut skjutsas jag till ett rum där min familj väntar. Äntligen får jag ha min son i famnen...6 timmar efter att han kom ut. Min lille son. Min lille Emil.