Kaskadkräkans natt

Eftersom det är jag som har maten är det jag som behöver kliva upp och mata. Ibland får han flaska, men sällan. Igår kväll skulle vi prova att ge Emil pumpad bröstmjölk blandat med lite ersättning. Både för att se om han kunde sova bättre, men också för att Jonas kunde mata och jag lägga mig.

Att man tror att saker ska gå bra...

Asgarv.

Jag blundade och Jonas satt bredvid och matade Emil. Frid och fröjd. Somnar Emil? Nej. Vad händer en timme senare? Kaskadspya över Jonas och sängen. Mysigt. Han har kräkts upp allt, säger Jonas. Men nej, du överdriver säger jag lite surt och försöker sova. Men jo, säger Jonas, på riktigt.

Jag är skitsur redan. Låt mig sova.

Dålig stämning i sovrummet.

Jag ammar på morgonen och sen ska vi sova igen. Tänkte mamman. Säkert sonen också. En timme senare. Kaskadspya. Han spyr och spyr tills det kommer galla. Åfan, pappan hade rätt. Oops. Sonen ser förskräckt ut. Mamman börjar gråta. Vad händer? Ringer sambon flera gånger. Varje gång säger han att jag ska ringa bvc. Tillslut kopplar min hjärna.

Min bvc tant ringer tillbaka senare. Jaha, är du helt okapabel till att hjälpa mig...tänkte jag säga. Ångrar att jag inte sa det. Kärringjävel, tänkte jag då.

Ammar en stund senare. Emil kaskadkräks igen. Sonen ser förskräckt ut igen. Manman gråter mer. Bvc tanten ringer äntligen. Amma fem minuter en gång i timmen till klockan fem. Soffdag. Jag ammar en gång i timmen. Spenderar sedan en halvtimme till att lugna och vagga Emil som blir förbannad för att han inte får äta mer. När han somnat är det dags att amma igen och han blir då sur över att jag väcker honom. Mamman försöker förklara för sonen att det är bvc tanten som sagt att det ska vara såhär. Sonen verkar inte bry sig det minsta. Han tycker mamman är elak.

Varje timme sitter mamman, som absolut är helt otroende på alla vis, och ber till gud. Hon ber till gud att sonen ska få behålla sin mat. Han får behålla sin mat. Varje timme. Efter fem utökar mamman lite och sonen får äta mer. Tillslut får han äta som han brukar. Och han kräks inte. Mammans hjärta är ihop tejpat igen.

När pappan kommer hem tar mamman en lång dusch. Hon är helt jävla sjukt slut. Mamman sover sen i omgångar. Väcks av pappan och den skrikande sonen. Hungrig. Mjölkmaskinen kliver upp. Sonen måste bli förvirrad. Ser sin mamma kort och blir sen intryckt i en tutte. Sen är det pappa igen.

Mamman sitter vaken med den sovande sonen medan pappan lägger sig. Mamman matar igen och lägger sen sonen och sig själv i soffan. Mamman halvsover och vakar över sonen. Sonen skriker i sömnen flera gånger. Mamman tröstar.

Vid fyra smyger vi in till pappan i sovrummet. Sonen skriker i sömnen då och då. Mamman flyttar sonen tätt intill sig. Mamman vill sova, men dygnet har gjort att sonen ska få allt han vill. Just nu ialla fall.

På morgonen vaknar en glad son. Ännu gladare blir han när han får ligga på skötbordet och prata med en bild på en nyckelpiga som han har kommit att älska.

Nu sover sonen. Jag borde sova, men har anda behov också. Behov av att vara vaken själv, blogga, dricka kaffe, äta, gå på toa. Kanske blundar, kanske inte.

Man vet aldrig hur en natt ska bli. Aldrig. Man kan tro att det är spännande med förändring och skönt att slippa slentrian. Hahahahahaha. Ge mig slentrian. Jag vill veta vad som komma skall nästa natt så jag kan förbereda mig.