När man är öppen 10 cm tror man ju att det är dags, bebisen kommer. Eller det trodde jag i alla fall. Ändå fortsatte mina värkar och min lustgasdimma i 6 timmar till. När slangarna lossnade ibland fick Jonas agera fort som tusan. De ville att jag skulle gå på toa. Det minns jag så väl. Utan lustgas? Är ni galna? Första värken utan gasen på väldigt länge. Blä. Jag kände absolut inget behov av frisk luft.
Allt är lite som i en dimma. Jag kan inte redogöra för detaljer. Sen kom krystvärkarna...
Krystvärkarna var något helt annat. Nu började det hända grejer. Nu skulle bebisen tryckas ut. Här tänker jag att det ska krävas några tryck, och sen ska han komma. Jag trycker, som om jag satt på toa.
"Kom igen Sanna, mer kan du. Kämpa genom hela värken. Ta i mer."
Jag tryckte som en besatt. Tog ett supersnabbt andetag och tryckte igen. Paus. Nästa värk, samma procedur. De får ner mig på pallen...den där jävla pallen...effektiv men hemsk. Jag sitter i Jonas famn och blir itvingad saft och dextrosol. Jag har inte ätit på ett dygn. Jag gör allt de ber mig om, men när de tvingar mig mellan sängen och pallen grinar jag.
Bebisens huvud syns, vill du se? Helst inte, blir mitt svar. Jag vill ha ut honom. När jag inser att jag trycker och trycker, men inget händer skriker jag att de kan snitta mig. Bara han kommer ut.
Jag avslutar i sängen. Då har jag krystat i en timme. Det var spännande att flytta sig mellan pall och säng när, enligt utsago, bebisen ska synas. Det som sedan händer känns som det går sjukt snabbt, och då är inte jag riktigt medveten om allt. Jag trycker som en dåre men inget händer. En chefsbarnmorska kommer in...klipper två snitt och sen får Jonas och en barnmorska hålla i mina ben medan två barnmorskor drar ut vår son.
Jag minns känslan när han äntligen kommer ut. Tom, klar, glad. Den lilla kletiga, blodiga varelsen kommer upp på mig. Större än jag föreställde mig. Jag rör honom, tittar på honom...vet inte vad jag ska göra eller känna. Jag förstår inte att han är alldeles blå och inte gjort ett ljud ifrån sig. Plötsligt försvinner han. Jag ligger nu där ensam och blodig och min bebis försvinner. Jag förstår inte varför. Sen blir jag likgiltig. Nästan inte kontaktbar. Jonas pratar med mig. Han är tagen av situationen.
När jag ser min son nästa gång har han en syrgasmask i ansiktet och är invirad i en filt i pappas famn. Sen försvinner de. Till neonatal säger de. Du behöver vila, säger en barnmorska. jag får tabletter och lämnas sen helt ensam i rummet. Jag ligger nedbäddad under en filt och blundar. Jag önskar att jag minns vad jag tänkte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar