Gråtattacker och gråtdagar

Dag tre efter en förlossning kallas tydligen baby blues. Jag grät och grät den dagen och personalen sa att alla på avdelningen gör det denna dag. Just denna dag, dagen innan vi skulle åka hem, kom de in och sa att vi skulle byta rum...till ett med delat badrum. Jag satt helt tyst och är så glad att min sambo tog ton och sa vänligt men bestämt att det inte var läge för det. De skulle försöka lösa det. Min läkare kom sen in, blinkade och sa att det var löst. Hon såg också på mig att det inte var läge för fem öre. Sen skulle vi gå igenom förlossningen. Det hade säkert inte gått bättre en annan dag...

Att få ett barn som man plötsligt ska ansvara för är nog den största förändringen i livet. Därför är det nog inte så konstigt att genomgå en livskris.

Att få barn är inte en dans på rosor. Oavsett hur det ser ut på instagram och facebook. Jag menar, det är ju inte alltid så att man tänker på att plocka fram kameran när ungen skriker som värst eller håller en vaken på natten. Nej då står man ju och vyssjar och vaggar som en besatt. Inte letar man då efter mobilen för att ta ett kort och instagramma.

Den första tiden efter att vi kom hem, och vissa tillfällen och dagar därefter har jag plötsligt börjat gråta. Bara sådär och ibland helt okontrollerat. Inga vackra tårar utan hulk. Först kom det varje kväll. Jag kände mig skörare på kvällen. För att inte tala om natten. Sen kunde det komma lite när som.

Det var inte tårar av lycka. Det var tårar för livet innan barn, för osäkerheten som mamma, för att barnet ska ha det så bra som möjligt, för att du inte kan få barnet att sova, för att barnet bara skriker, för att barnet inte sover, för att du inte sover, för att det inte fanns någon filmjölk när du var sugen på det.

Innan jag fick barn hade jag ett stort behov av att få vara för mig själv. Det är jag fortfarande. Men jag kan inte. Tanken på det kan få mig att bli ledsen. Känslan att jag vill att han ska sova så jag får vara i fred kan ge mig dåligt samvete.

Men det betyder inte att jag älskar mitt barn mindre än någon annan. Det ena utesluter inte det andra. Det är som att säga att man helst vill ha en pojke innan man vet. Säg det till fel person och de tycker att du är frukstansvärd. Men det betyder inte att jag skulle bli ledsen pm det var en tjej. Och att jag vill ha egentid och få vara själv betyder inte att jag vill att Emil ska försvinna.

Känslostormar kommer och går. Det blir bättre. Det förstod jag inte när andra sa det till mig. Nu förstår jag det.

I natt kunde jag försöka amma utan amningsnapp...misslyckas...och inte bryta ihop. I natt kunde jag vagga min son till sömns i en och en halv timme utan att bryta ihop.

Man kanske inte tror det, men det är stora framsteg i mitt liv just nu.