Det första gravidtecknet för mig, och för många andra, är att brösten förändras. Mina fick hårda kullar. Sen växte de stadigt under drygt nio månader. Det gjorde inget. Jag fyllde ut de bh-ar jag hade och jag kunde köpa några nya.
I takt med att magen växte sig större och större blev de växande brösten inte lika spännande längre. Allt var större ändå.
Förlossning...
Bebis är ute och nu är du mamma...och matmaskin.
Att amma visade sig vara klurigt. Undrar hur många barnmorskor som sett och tagit på mina bröst under de dagar vi spenderade på avdelning 16 på Danderyds sjukhus. Plötsligt var de allmän egendom.
Och det slutar inte där...
Plötsligt ska jag sitta med vänner, kollegor, vänners män, familj...och langa fram brösten när sonen vill äta.
"Titta så söt han är!"
Ja, eller så tittar ni sen...när ni ser hela sonen. Inte halva han och halva mitt bröst.
Det värsta?
Man slutar bry sig tillslut.
Och sen har vi inläggen i bh-n eller linnet. Prova ha ett riktigt linne. Prova. De far all världens väg. Nej amningslinne eller amningsbh. Det begränsar garderoben en aning.
Jag kan inte sova på mage då det gör ont i brösten. Jag som älskar att sova på mage och surar duktigt över att inte ha gjort det på nästan ett år. Så jag sover på rygg. Eller på sidan. Men glöm för tusan inte att justera inläggen när du vrider dig. Varför? Gör det bara inte!
Vet du hur mjölk luktar när det hamnar på kläder. Just det! De stora, nu mjölkfyllda brösten läcker. Och har du glömt inlägg eller om de hamnat på sned...då blir du blöt. Extra kul om sonen ligger bredvid och också blir blöt...eller om du även blöter ner hela sängen.
Så bröst...snyggt...kvinnligt...förr alltså.
Nu...allmän egendom...för alla att se på...McDonalds för ditt barn.
Din kropp är fortfarande inte din egen.
Och vägrar du amma på ett tag....fontän...och då pratar jag inte om orgasmer...
Från fontänorgasm till mjölkfontän....
Jag var tvungen!
måndag 22 februari 2016
söndag 21 februari 2016
Egentid
I fredags bad jag om att få åka till Täby och shoppa lite kläder till mig själv. Det fick jag. Jag shoppade loss en stund och tog sedan min tunga kasse till espresso house där jag beställde en varm choklad.
"Vill du ha grädde och minimarshmallows på den?"
.... JA! Är det folk som säger nej alltså?
Där satt jag en stund. Jag drack min choklad och tittade/lyssnade på folk. Samtidigt som det var sjukt skönt så kände jag mig hela tiden...påväg någonstans nästan...
När jag var hemma och såg mig i spegeln tänkte jag att...jo det är nog helt ok. Har inte haft på mig mascara, men det går nog bra ändå.
Ser mig själv i spegeln på hm och vet inte kom jag ska skratta, gråta eller springa till bilen fort som fan.
Jag ser inte klok ut!
På riktigt.
Jag är rödflammig i ansiktet, håret står åt alla håll och jag har stora grå påsar under ögonen. Hur kunde jag tycka att det var bra hemma? Det mörka lyset? Vardagen? Utan att behöva jämföra mig med någon...
Den trevliga kassörskan hade snygga, tajta svarta jeans, ett kort linne, sminkad ovh stylat hår. Hon var snygg helt enkelt. Och lång som fan. Det var länge sen jag kände mig så ful faktiskt.
Igår tog sambon och sonen en tur med bilen och var borta i två timmar. Jag skulle städa hemma. Jag hade erbjudit mig. Det tog en och en halv timme att plocka, diska och tvätta. Den sista halvtimmes använde jag till att damma och dammsuga.
Jag hade hög musik på. Musik som jag gillar. Skäms för...? Nej gillar!!
Jag strosade runt och för en kort sekund var det som om jag var barnlös. Som livet innan barn. Kanske skulle vi hemifrån på kvällen...på middag eller ut. Eller så skulle vi somna framför mello tillsammans och sen sova ostört i 9-10 timmar.
Det var så otroligt skönt och slog Täby centrum vistelsen med hästlängder. Känslan i kroppen var fantastisk. Och tog slut alldeles för fort.
Ja, jag blev besviken nÄr de kom hem. Jag blev det. Hemskt va? Fruktansvärt säkert. Men det skiter jag i. Jah blev sjukt jävla besviken. Jag hade gärna fortsatt i ett par timmar till.
Sen tog jag min lilla son i famnen och gav honom mat. Jag vet. Han vet. Min sambo vet. Säkert många andra som också vet. Jag vill aldrig någonsin i hela mitt liv vara utan min lilla kille. Aldrig. Någonsin.
Men det var jävligt skönt att bara vara jag i två timmar, innan jag blev mamma igen. Jävligt skönt alltså.
"Vill du ha grädde och minimarshmallows på den?"
.... JA! Är det folk som säger nej alltså?
Där satt jag en stund. Jag drack min choklad och tittade/lyssnade på folk. Samtidigt som det var sjukt skönt så kände jag mig hela tiden...påväg någonstans nästan...
När jag var hemma och såg mig i spegeln tänkte jag att...jo det är nog helt ok. Har inte haft på mig mascara, men det går nog bra ändå.
Ser mig själv i spegeln på hm och vet inte kom jag ska skratta, gråta eller springa till bilen fort som fan.
Jag ser inte klok ut!
På riktigt.
Jag är rödflammig i ansiktet, håret står åt alla håll och jag har stora grå påsar under ögonen. Hur kunde jag tycka att det var bra hemma? Det mörka lyset? Vardagen? Utan att behöva jämföra mig med någon...
Den trevliga kassörskan hade snygga, tajta svarta jeans, ett kort linne, sminkad ovh stylat hår. Hon var snygg helt enkelt. Och lång som fan. Det var länge sen jag kände mig så ful faktiskt.
Igår tog sambon och sonen en tur med bilen och var borta i två timmar. Jag skulle städa hemma. Jag hade erbjudit mig. Det tog en och en halv timme att plocka, diska och tvätta. Den sista halvtimmes använde jag till att damma och dammsuga.
Jag hade hög musik på. Musik som jag gillar. Skäms för...? Nej gillar!!
Jag strosade runt och för en kort sekund var det som om jag var barnlös. Som livet innan barn. Kanske skulle vi hemifrån på kvällen...på middag eller ut. Eller så skulle vi somna framför mello tillsammans och sen sova ostört i 9-10 timmar.
Det var så otroligt skönt och slog Täby centrum vistelsen med hästlängder. Känslan i kroppen var fantastisk. Och tog slut alldeles för fort.
Ja, jag blev besviken nÄr de kom hem. Jag blev det. Hemskt va? Fruktansvärt säkert. Men det skiter jag i. Jah blev sjukt jävla besviken. Jag hade gärna fortsatt i ett par timmar till.
Sen tog jag min lilla son i famnen och gav honom mat. Jag vet. Han vet. Min sambo vet. Säkert många andra som också vet. Jag vill aldrig någonsin i hela mitt liv vara utan min lilla kille. Aldrig. Någonsin.
Men det var jävligt skönt att bara vara jag i två timmar, innan jag blev mamma igen. Jävligt skönt alltså.
fredag 19 februari 2016
10,5 timmar
Igår kväll ammade jag sonen vid nio tiden. En timme senare påpekar sambon hur trött han är. Jag som hade tänkt vara vaken tills sonen vill äta igen går och lägger mig med sambon, och sonen såklart. Jag gör mig i ordning och vaggar sedan sonen medan jag sjunger fyra barnvisor om och om igen, tystare och tystare. Sonen somnar i famnen och läggs ner i nestet. Jag fortsätter sjunga och hålla om honom. Sen smiter jag iväg lite, men fortsätter sjunga. Sen slutar jag även att sjunga. Sonen sover.
Vi är lite förvånade och tänker nog båda två att han kommer vakna efter fem minuter, som vanligt. Men han sover.
Jag ställer klockan på ett i fall att, då det har gått fyra timmar och sonen ska äta igen. Sonen brukar oftast väcka själv efter tre timmar och jag njuter av tanken att kanske få sova två timmar i alla fall.
När jag vaknar klockan ett sover sonen som en gris. Jag tänker att en timme till inte spelar någon roll och ställer inte klockan i tron om att sonen väcker mig om någon timme högst.
Sonen väcker mig halv fyra. Han har alltså sovit i fem och en halv timme.
Va?
Jag har inte ammat på sex och en halv timme. Mina bröst är så nära att sprängas så det är löjligt. Det är svårt att få på amningsnappen, även efter jag har försökt mjölka ut lite för hand. Emil äter av ett bröst och jag pumpar andra. Lägger Emil i nestet och han sover tre timmar till.
Efter tidig morgonamning sover vi drygt två timmar till innan vi kliver upp. Då ligger Emil och spanar runt i rummet, pratar lite. Han lyser upp när han ser mig, ler och pratar. Det är en underbar stund. Sen kommer han på att han är hungrig...
Nu sover han efter ännu en amning och jag får dricka mitt kaffe och blogga. Idag kommer sambon/pappan hem tidigt. Vi ska till bvc och sen ska jag få egentid. Sen är det helg...
Så resultat:
Sovtid denna natt = 10,5 timmar. Något mindre för mig...men herregud!
Så ibland blir det bara bra också!
Och rackarns var första koppen kaffe gör för kropp och knopp!
Vi är lite förvånade och tänker nog båda två att han kommer vakna efter fem minuter, som vanligt. Men han sover.
Jag ställer klockan på ett i fall att, då det har gått fyra timmar och sonen ska äta igen. Sonen brukar oftast väcka själv efter tre timmar och jag njuter av tanken att kanske få sova två timmar i alla fall.
När jag vaknar klockan ett sover sonen som en gris. Jag tänker att en timme till inte spelar någon roll och ställer inte klockan i tron om att sonen väcker mig om någon timme högst.
Sonen väcker mig halv fyra. Han har alltså sovit i fem och en halv timme.
Va?
Jag har inte ammat på sex och en halv timme. Mina bröst är så nära att sprängas så det är löjligt. Det är svårt att få på amningsnappen, även efter jag har försökt mjölka ut lite för hand. Emil äter av ett bröst och jag pumpar andra. Lägger Emil i nestet och han sover tre timmar till.
Efter tidig morgonamning sover vi drygt två timmar till innan vi kliver upp. Då ligger Emil och spanar runt i rummet, pratar lite. Han lyser upp när han ser mig, ler och pratar. Det är en underbar stund. Sen kommer han på att han är hungrig...
Nu sover han efter ännu en amning och jag får dricka mitt kaffe och blogga. Idag kommer sambon/pappan hem tidigt. Vi ska till bvc och sen ska jag få egentid. Sen är det helg...
Så resultat:
Sovtid denna natt = 10,5 timmar. Något mindre för mig...men herregud!
Så ibland blir det bara bra också!
Och rackarns var första koppen kaffe gör för kropp och knopp!
torsdag 18 februari 2016
Kaskadkräkans natt
Eftersom det är jag som har maten är det jag som behöver kliva upp och mata. Ibland får han flaska, men sällan. Igår kväll skulle vi prova att ge Emil pumpad bröstmjölk blandat med lite ersättning. Både för att se om han kunde sova bättre, men också för att Jonas kunde mata och jag lägga mig.
Att man tror att saker ska gå bra...
Asgarv.
Jag blundade och Jonas satt bredvid och matade Emil. Frid och fröjd. Somnar Emil? Nej. Vad händer en timme senare? Kaskadspya över Jonas och sängen. Mysigt. Han har kräkts upp allt, säger Jonas. Men nej, du överdriver säger jag lite surt och försöker sova. Men jo, säger Jonas, på riktigt.
Jag är skitsur redan. Låt mig sova.
Dålig stämning i sovrummet.
Jag ammar på morgonen och sen ska vi sova igen. Tänkte mamman. Säkert sonen också. En timme senare. Kaskadspya. Han spyr och spyr tills det kommer galla. Åfan, pappan hade rätt. Oops. Sonen ser förskräckt ut. Mamman börjar gråta. Vad händer? Ringer sambon flera gånger. Varje gång säger han att jag ska ringa bvc. Tillslut kopplar min hjärna.
Min bvc tant ringer tillbaka senare. Jaha, är du helt okapabel till att hjälpa mig...tänkte jag säga. Ångrar att jag inte sa det. Kärringjävel, tänkte jag då.
Ammar en stund senare. Emil kaskadkräks igen. Sonen ser förskräckt ut igen. Manman gråter mer. Bvc tanten ringer äntligen. Amma fem minuter en gång i timmen till klockan fem. Soffdag. Jag ammar en gång i timmen. Spenderar sedan en halvtimme till att lugna och vagga Emil som blir förbannad för att han inte får äta mer. När han somnat är det dags att amma igen och han blir då sur över att jag väcker honom. Mamman försöker förklara för sonen att det är bvc tanten som sagt att det ska vara såhär. Sonen verkar inte bry sig det minsta. Han tycker mamman är elak.
Varje timme sitter mamman, som absolut är helt otroende på alla vis, och ber till gud. Hon ber till gud att sonen ska få behålla sin mat. Han får behålla sin mat. Varje timme. Efter fem utökar mamman lite och sonen får äta mer. Tillslut får han äta som han brukar. Och han kräks inte. Mammans hjärta är ihop tejpat igen.
När pappan kommer hem tar mamman en lång dusch. Hon är helt jävla sjukt slut. Mamman sover sen i omgångar. Väcks av pappan och den skrikande sonen. Hungrig. Mjölkmaskinen kliver upp. Sonen måste bli förvirrad. Ser sin mamma kort och blir sen intryckt i en tutte. Sen är det pappa igen.
Mamman sitter vaken med den sovande sonen medan pappan lägger sig. Mamman matar igen och lägger sen sonen och sig själv i soffan. Mamman halvsover och vakar över sonen. Sonen skriker i sömnen flera gånger. Mamman tröstar.
Vid fyra smyger vi in till pappan i sovrummet. Sonen skriker i sömnen då och då. Mamman flyttar sonen tätt intill sig. Mamman vill sova, men dygnet har gjort att sonen ska få allt han vill. Just nu ialla fall.
På morgonen vaknar en glad son. Ännu gladare blir han när han får ligga på skötbordet och prata med en bild på en nyckelpiga som han har kommit att älska.
Nu sover sonen. Jag borde sova, men har anda behov också. Behov av att vara vaken själv, blogga, dricka kaffe, äta, gå på toa. Kanske blundar, kanske inte.
Man vet aldrig hur en natt ska bli. Aldrig. Man kan tro att det är spännande med förändring och skönt att slippa slentrian. Hahahahahaha. Ge mig slentrian. Jag vill veta vad som komma skall nästa natt så jag kan förbereda mig.
Att man tror att saker ska gå bra...
Asgarv.
Jag blundade och Jonas satt bredvid och matade Emil. Frid och fröjd. Somnar Emil? Nej. Vad händer en timme senare? Kaskadspya över Jonas och sängen. Mysigt. Han har kräkts upp allt, säger Jonas. Men nej, du överdriver säger jag lite surt och försöker sova. Men jo, säger Jonas, på riktigt.
Jag är skitsur redan. Låt mig sova.
Dålig stämning i sovrummet.
Jag ammar på morgonen och sen ska vi sova igen. Tänkte mamman. Säkert sonen också. En timme senare. Kaskadspya. Han spyr och spyr tills det kommer galla. Åfan, pappan hade rätt. Oops. Sonen ser förskräckt ut. Mamman börjar gråta. Vad händer? Ringer sambon flera gånger. Varje gång säger han att jag ska ringa bvc. Tillslut kopplar min hjärna.
Min bvc tant ringer tillbaka senare. Jaha, är du helt okapabel till att hjälpa mig...tänkte jag säga. Ångrar att jag inte sa det. Kärringjävel, tänkte jag då.
Ammar en stund senare. Emil kaskadkräks igen. Sonen ser förskräckt ut igen. Manman gråter mer. Bvc tanten ringer äntligen. Amma fem minuter en gång i timmen till klockan fem. Soffdag. Jag ammar en gång i timmen. Spenderar sedan en halvtimme till att lugna och vagga Emil som blir förbannad för att han inte får äta mer. När han somnat är det dags att amma igen och han blir då sur över att jag väcker honom. Mamman försöker förklara för sonen att det är bvc tanten som sagt att det ska vara såhär. Sonen verkar inte bry sig det minsta. Han tycker mamman är elak.
Varje timme sitter mamman, som absolut är helt otroende på alla vis, och ber till gud. Hon ber till gud att sonen ska få behålla sin mat. Han får behålla sin mat. Varje timme. Efter fem utökar mamman lite och sonen får äta mer. Tillslut får han äta som han brukar. Och han kräks inte. Mammans hjärta är ihop tejpat igen.
När pappan kommer hem tar mamman en lång dusch. Hon är helt jävla sjukt slut. Mamman sover sen i omgångar. Väcks av pappan och den skrikande sonen. Hungrig. Mjölkmaskinen kliver upp. Sonen måste bli förvirrad. Ser sin mamma kort och blir sen intryckt i en tutte. Sen är det pappa igen.
Mamman sitter vaken med den sovande sonen medan pappan lägger sig. Mamman matar igen och lägger sen sonen och sig själv i soffan. Mamman halvsover och vakar över sonen. Sonen skriker i sömnen flera gånger. Mamman tröstar.
Vid fyra smyger vi in till pappan i sovrummet. Sonen skriker i sömnen då och då. Mamman flyttar sonen tätt intill sig. Mamman vill sova, men dygnet har gjort att sonen ska få allt han vill. Just nu ialla fall.
På morgonen vaknar en glad son. Ännu gladare blir han när han får ligga på skötbordet och prata med en bild på en nyckelpiga som han har kommit att älska.
Nu sover sonen. Jag borde sova, men har anda behov också. Behov av att vara vaken själv, blogga, dricka kaffe, äta, gå på toa. Kanske blundar, kanske inte.
Man vet aldrig hur en natt ska bli. Aldrig. Man kan tro att det är spännande med förändring och skönt att slippa slentrian. Hahahahahaha. Ge mig slentrian. Jag vill veta vad som komma skall nästa natt så jag kan förbereda mig.
tisdag 16 februari 2016
Härliga tisdag
Nätter med en månad gammal bebis kan vara spännande. Man kan gråta, skrika, slita sitt hår, skratta, må bra, må dåligt. Just på natten kommer alla känslorna på samma gång. En natt är aldrig den andra lik. Jag vet inte hur många nätter som har varit bra och nästa katastrof. Det tar ett tag att acceptera att något som funkat en natt inte funkar nästa.
Imorse hoppades jag på att få sova lite extra. Jag ammar och Emil blir pangtrött. Toppen. Jag bär in honom till sitt neste i sovrummet, lägger ner honom, ham sover. Jag lägger mig tillrätta, tittar till Emill, blundar. Emil vaknar. Emil är förbannad. Riktigt jävla förbannad. Han spyr. Jättemycket. Jag byter på honom. Två gånger. Sen får han vara utan kläder.
Jag låter honom ligga på mig. Trycker in nappen. Han spottar ut den för att kunna skrika ordentligt. Jag petar in den igen. Jag håller in den. Jag lägger ner honom brevid mig, nära. Vi somnar båda två. Jag vaknar i ett ryck och inser att jag ligger sjukt illa. Sonen sover hur bra som helst. Jag tänker att jag ska flytta honom till nestet försiktigt, nu när han sover så djupt.
Jag borde ha förstått.
Hur kunde jag inte förstå?
Jag hinner lägga ner honom och blunda innan han börjar vråla igen. Jag gömmer mig under täcket och vill försvinna. Sonen skriker. Jag vill försvinna. Vi ligger nog där i 10 minuter. Jag spelar in sonen när han skriker. Sonen är tyst när jag spelar upp det för honom. Knäpptyst. Sen kör han igen. Jag skriker också. Lite. Vill visa sonen hur larvig han är. Sonen förstår inte. Eller skiter i det.
Jag kliver upp, förbereder för attbyta blöja och ge mat. När jag kommer tillbaka tittar jag på min förtvivlade lilla son och vill plötsligt inte gråta för att han är jobbig utan för att han är så underbar och inte ska ligga där och gråta.
Sonen somnar i nestet efter nästa amning. Jag hinner duscha, dricka kaffe och klä på mig. Vi tar oss iväg till affären, möter upp mina fina, fina mammavänner och deras gosiga bebisar...som är något äldre än min son. Vi fikar och pratar. Min son sover. Som alltid när vi har gäster.
Vi får se hur denna natt blir. Man vet aldrig. Spännande. Eller väldigt vidrigt för en sådan som mig, som gillar att veta vad som ska hända. Ska jag få sova 3, 4 eller 7 timmar i natt?
Något jag ska komma ihåg när min son skriker är det här...
Hur jävla fantastisk han är.
Imorse hoppades jag på att få sova lite extra. Jag ammar och Emil blir pangtrött. Toppen. Jag bär in honom till sitt neste i sovrummet, lägger ner honom, ham sover. Jag lägger mig tillrätta, tittar till Emill, blundar. Emil vaknar. Emil är förbannad. Riktigt jävla förbannad. Han spyr. Jättemycket. Jag byter på honom. Två gånger. Sen får han vara utan kläder.
Jag låter honom ligga på mig. Trycker in nappen. Han spottar ut den för att kunna skrika ordentligt. Jag petar in den igen. Jag håller in den. Jag lägger ner honom brevid mig, nära. Vi somnar båda två. Jag vaknar i ett ryck och inser att jag ligger sjukt illa. Sonen sover hur bra som helst. Jag tänker att jag ska flytta honom till nestet försiktigt, nu när han sover så djupt.
Jag borde ha förstått.
Hur kunde jag inte förstå?
Jag hinner lägga ner honom och blunda innan han börjar vråla igen. Jag gömmer mig under täcket och vill försvinna. Sonen skriker. Jag vill försvinna. Vi ligger nog där i 10 minuter. Jag spelar in sonen när han skriker. Sonen är tyst när jag spelar upp det för honom. Knäpptyst. Sen kör han igen. Jag skriker också. Lite. Vill visa sonen hur larvig han är. Sonen förstår inte. Eller skiter i det.
Jag kliver upp, förbereder för attbyta blöja och ge mat. När jag kommer tillbaka tittar jag på min förtvivlade lilla son och vill plötsligt inte gråta för att han är jobbig utan för att han är så underbar och inte ska ligga där och gråta.
Sonen somnar i nestet efter nästa amning. Jag hinner duscha, dricka kaffe och klä på mig. Vi tar oss iväg till affären, möter upp mina fina, fina mammavänner och deras gosiga bebisar...som är något äldre än min son. Vi fikar och pratar. Min son sover. Som alltid när vi har gäster.
Vi får se hur denna natt blir. Man vet aldrig. Spännande. Eller väldigt vidrigt för en sådan som mig, som gillar att veta vad som ska hända. Ska jag få sova 3, 4 eller 7 timmar i natt?
Något jag ska komma ihåg när min son skriker är det här...
Hur jävla fantastisk han är.
måndag 15 februari 2016
Skrikande barn
Småbarn är inte tysta, rara och mysiga hela tiden. Ibland skriker de. Ofta för att de vill ha ny blöja, vill äta eller för att de är uttråkade eller trötta på något. Ibland skriker de för ingen anledning alls känns det som. För att jävlas tänker jag ibland.
Härom morgonen böjer jag mig över min son, höjer rösten och ställer frågan: "Vad är det du vill mig? Vad ska jag göra för att du ska bli nöjd?"
Jag ställer frågan om och om igen. Jag får inget vettigt svar. Snarare skriker han mer när han hör sin mammas frustrerade och lätt arga röst.
När han väl lugnar sig får jag dåligt samvete. När han ligger där i mina armar i sin vit-gråa pyjamas med en elefant på och nappen i munnen är han ju den sötaste bebisen i världen. Och han fattar ju inte själv varför han skriker. Han gör det inte för att jävlas. Men i stundens hetta glömmer jag det.
Jag vet att man kan låta sina barn skrika en stund. Andas och räkna till tio. Gå in i ett annat rum. Men jag klarar det inte. Jag blir tokig. Fullständigt tokig.
En gång skrek jag tillbaka. Flera gånger. Moget. Verkligen moget Sanna. Det är en situation som bör spelas in och läggas upp på instagram.
Jag önskar också att min sambo spelar in mig när han ibland väcker mig på natten eller morgonen. I den här familjen sover tydligen mamman som en gris och pappan hör barnet. Snyggt. Min sambo väcker mig ibland med sonen i famnen och säger att han vill ha mat. Mitt svar?
"Ja jag tänker då INTE amma!"
Nehe, hur tänker du då? Sambon funderar då på om han ska ge sonen ersättning. Men innan han hinner fixa det har jag förmodligen insett att det faktiskt var ca tre timmar sen och att det bara är att kliva upp...
Gråtattacker och gråtdagar
Dag tre efter en förlossning kallas tydligen baby blues. Jag grät och grät den dagen och personalen sa att alla på avdelningen gör det denna dag. Just denna dag, dagen innan vi skulle åka hem, kom de in och sa att vi skulle byta rum...till ett med delat badrum. Jag satt helt tyst och är så glad att min sambo tog ton och sa vänligt men bestämt att det inte var läge för det. De skulle försöka lösa det. Min läkare kom sen in, blinkade och sa att det var löst. Hon såg också på mig att det inte var läge för fem öre. Sen skulle vi gå igenom förlossningen. Det hade säkert inte gått bättre en annan dag...
Att få ett barn som man plötsligt ska ansvara för är nog den största förändringen i livet. Därför är det nog inte så konstigt att genomgå en livskris.
Att få barn är inte en dans på rosor. Oavsett hur det ser ut på instagram och facebook. Jag menar, det är ju inte alltid så att man tänker på att plocka fram kameran när ungen skriker som värst eller håller en vaken på natten. Nej då står man ju och vyssjar och vaggar som en besatt. Inte letar man då efter mobilen för att ta ett kort och instagramma.
Den första tiden efter att vi kom hem, och vissa tillfällen och dagar därefter har jag plötsligt börjat gråta. Bara sådär och ibland helt okontrollerat. Inga vackra tårar utan hulk. Först kom det varje kväll. Jag kände mig skörare på kvällen. För att inte tala om natten. Sen kunde det komma lite när som.
Det var inte tårar av lycka. Det var tårar för livet innan barn, för osäkerheten som mamma, för att barnet ska ha det så bra som möjligt, för att du inte kan få barnet att sova, för att barnet bara skriker, för att barnet inte sover, för att du inte sover, för att det inte fanns någon filmjölk när du var sugen på det.
Innan jag fick barn hade jag ett stort behov av att få vara för mig själv. Det är jag fortfarande. Men jag kan inte. Tanken på det kan få mig att bli ledsen. Känslan att jag vill att han ska sova så jag får vara i fred kan ge mig dåligt samvete.
Men det betyder inte att jag älskar mitt barn mindre än någon annan. Det ena utesluter inte det andra. Det är som att säga att man helst vill ha en pojke innan man vet. Säg det till fel person och de tycker att du är frukstansvärd. Men det betyder inte att jag skulle bli ledsen pm det var en tjej. Och att jag vill ha egentid och få vara själv betyder inte att jag vill att Emil ska försvinna.
Känslostormar kommer och går. Det blir bättre. Det förstod jag inte när andra sa det till mig. Nu förstår jag det.
I natt kunde jag försöka amma utan amningsnapp...misslyckas...och inte bryta ihop. I natt kunde jag vagga min son till sömns i en och en halv timme utan att bryta ihop.
Man kanske inte tror det, men det är stora framsteg i mitt liv just nu.
Att få ett barn som man plötsligt ska ansvara för är nog den största förändringen i livet. Därför är det nog inte så konstigt att genomgå en livskris.
Att få barn är inte en dans på rosor. Oavsett hur det ser ut på instagram och facebook. Jag menar, det är ju inte alltid så att man tänker på att plocka fram kameran när ungen skriker som värst eller håller en vaken på natten. Nej då står man ju och vyssjar och vaggar som en besatt. Inte letar man då efter mobilen för att ta ett kort och instagramma.
Den första tiden efter att vi kom hem, och vissa tillfällen och dagar därefter har jag plötsligt börjat gråta. Bara sådär och ibland helt okontrollerat. Inga vackra tårar utan hulk. Först kom det varje kväll. Jag kände mig skörare på kvällen. För att inte tala om natten. Sen kunde det komma lite när som.
Det var inte tårar av lycka. Det var tårar för livet innan barn, för osäkerheten som mamma, för att barnet ska ha det så bra som möjligt, för att du inte kan få barnet att sova, för att barnet bara skriker, för att barnet inte sover, för att du inte sover, för att det inte fanns någon filmjölk när du var sugen på det.
Innan jag fick barn hade jag ett stort behov av att få vara för mig själv. Det är jag fortfarande. Men jag kan inte. Tanken på det kan få mig att bli ledsen. Känslan att jag vill att han ska sova så jag får vara i fred kan ge mig dåligt samvete.
Men det betyder inte att jag älskar mitt barn mindre än någon annan. Det ena utesluter inte det andra. Det är som att säga att man helst vill ha en pojke innan man vet. Säg det till fel person och de tycker att du är frukstansvärd. Men det betyder inte att jag skulle bli ledsen pm det var en tjej. Och att jag vill ha egentid och få vara själv betyder inte att jag vill att Emil ska försvinna.
Känslostormar kommer och går. Det blir bättre. Det förstod jag inte när andra sa det till mig. Nu förstår jag det.
I natt kunde jag försöka amma utan amningsnapp...misslyckas...och inte bryta ihop. I natt kunde jag vagga min son till sömns i en och en halv timme utan att bryta ihop.
Man kanske inte tror det, men det är stora framsteg i mitt liv just nu.
söndag 14 februari 2016
Att amma
Något som jag inte heller hört förut är att det kan vara svårt att amma. Det är väl bara att lägga ungen vid bröstet och så äter han.
Verkligen inte.
För vissa går det kanske lätt, men för de flesta är det svårt. På sjukhuset försökte jag. Ibland gick det, ibland inte. När man är känslosam är det extra svårt. Vi fick mata Emil med ersättning i kopp. Han skulle lapa och vi fick inte hälla i. Mer än hälften rann utanför och han var otröstlig innan vi förstod att han fick i sig alldeles för lite. Sista dagen (!) blev vi tipsade om en flaska vi kunde köpa där han behövde arbeta själv för att få ut maten, som vid bröstet. Jonas köpte den direkt och Emil svepte 150 ml ersättning och sov som en gris.
Hur många barnmorskor träffade vi under sjukhusvistelsen? Många. Hur många olika råd och tips fick vi. Många. Det var så många olika bud att man blev knasig i huvudet.
Tillslut ville vi bara hem. Hem och prova i lugn och ro.
Det blev ersättning ett tag, i flaska. Sen ammade jag några gånger innan det krånglade och jag bröt ihop. Ammade sen med amningsnapp. Det funkade. Men...när mjölkstockningen var ett faktum sa de att man lättare kan få det om man ammar med nappen. Jag blev nu livrädd för att amma med nappen och samtidigt stressad över att det kanske inte skulle funka utan.
Att amma med amningsnapp funkar när han väl ligger där och äter. Och bröstvårtorna mår något bättre. Men de ska på...vändas ut och in...på...sen ska den arga bebisen som inte får mat direkt när han vill hinna vifta bort den ett antal gånger innan det funkar. Napparna ska tvättas efter varje gång och kokas en gång om dagen. Tillslut är det en hatkärlek till dessa nappar och man är alldeles svettig när han väl äter. Och då har de mammor som ammar utan napp redan varit klara i en timme.
Och när man rådfrågar barnmorskor hör man på dem att de tycker man ska sluta. Amma naturligt du. Jotack, men om det inte går? Måste de prata så att man får dåligt samvete, känner sig som en sämre mamma? Fan.
Nu provar jag utan. Eller jag har inte gjort det på ett par dagar. Jag provade nu. Han fick ett bra grepp och åt på båda brösten. Tänk om det kan fortsätta så. Min duktiga lilla kille
Att amma är svårt. Oavsett hur man ger sitt barn mat är det viktiga att de just får mat. Bröstet, napp, flaska - skit samma.
Verkligen inte.
För vissa går det kanske lätt, men för de flesta är det svårt. På sjukhuset försökte jag. Ibland gick det, ibland inte. När man är känslosam är det extra svårt. Vi fick mata Emil med ersättning i kopp. Han skulle lapa och vi fick inte hälla i. Mer än hälften rann utanför och han var otröstlig innan vi förstod att han fick i sig alldeles för lite. Sista dagen (!) blev vi tipsade om en flaska vi kunde köpa där han behövde arbeta själv för att få ut maten, som vid bröstet. Jonas köpte den direkt och Emil svepte 150 ml ersättning och sov som en gris.
Hur många barnmorskor träffade vi under sjukhusvistelsen? Många. Hur många olika råd och tips fick vi. Många. Det var så många olika bud att man blev knasig i huvudet.
Tillslut ville vi bara hem. Hem och prova i lugn och ro.
Det blev ersättning ett tag, i flaska. Sen ammade jag några gånger innan det krånglade och jag bröt ihop. Ammade sen med amningsnapp. Det funkade. Men...när mjölkstockningen var ett faktum sa de att man lättare kan få det om man ammar med nappen. Jag blev nu livrädd för att amma med nappen och samtidigt stressad över att det kanske inte skulle funka utan.
Att amma med amningsnapp funkar när han väl ligger där och äter. Och bröstvårtorna mår något bättre. Men de ska på...vändas ut och in...på...sen ska den arga bebisen som inte får mat direkt när han vill hinna vifta bort den ett antal gånger innan det funkar. Napparna ska tvättas efter varje gång och kokas en gång om dagen. Tillslut är det en hatkärlek till dessa nappar och man är alldeles svettig när han väl äter. Och då har de mammor som ammar utan napp redan varit klara i en timme.
Och när man rådfrågar barnmorskor hör man på dem att de tycker man ska sluta. Amma naturligt du. Jotack, men om det inte går? Måste de prata så att man får dåligt samvete, känner sig som en sämre mamma? Fan.
Nu provar jag utan. Eller jag har inte gjort det på ett par dagar. Jag provade nu. Han fick ett bra grepp och åt på båda brösten. Tänk om det kan fortsätta så. Min duktiga lilla kille
Att amma är svårt. Oavsett hur man ger sitt barn mat är det viktiga att de just får mat. Bröstet, napp, flaska - skit samma.
Amma på natten
Den där känslan när barnet väcker dig kl. 3 på natten och du vet att han är hungrig. Du vet att det bara är att kliva upp och ge han mat. Pappan snarkar bredvid. Du sjunker ner under täcket som om du skulle komma in i ett parallellt universum då, där du inte behöver amma just nu.
Det funkar inte.
Barnet gråter fortfarande. Du kliver upp. Ger barnet droppar. Barnet är skitarg. Han har ju legat där och hackat med huvudet, smaskat på sina händer länge nu. När barnet väl äter stirrar du på tvn. Du ser vad som går, men du fattar inte.
Barnet äter och somnar. Tvärsover. Andra bröstet spänner. Du lägger barnet hos den snarkande pappan och hoppas att han fortsätter att sova. Fram med handpumpen. Jag hatar den. Hatar. 10 minuter senare hasar jag mig till sängen. Kliver i så försiktigt att det lika gärna hade kunnat vara en mygga. Barnet sover. Pappan sover. Snart sover mamman också.
När jag vaknar på alla hjärtans dag finns choklad, gelehjärtan och två muggar med ugglor på mitt bord. Mina killar är vakna i vardagsrummet. Den lilla sover. De är så fina.
Som avslutning vill jag alla ser denna film. Notera särskilt slutet:
http://youtu.be/82mPXI9Vpa8
Det funkar inte.
Barnet gråter fortfarande. Du kliver upp. Ger barnet droppar. Barnet är skitarg. Han har ju legat där och hackat med huvudet, smaskat på sina händer länge nu. När barnet väl äter stirrar du på tvn. Du ser vad som går, men du fattar inte.
Barnet äter och somnar. Tvärsover. Andra bröstet spänner. Du lägger barnet hos den snarkande pappan och hoppas att han fortsätter att sova. Fram med handpumpen. Jag hatar den. Hatar. 10 minuter senare hasar jag mig till sängen. Kliver i så försiktigt att det lika gärna hade kunnat vara en mygga. Barnet sover. Pappan sover. Snart sover mamman också.
När jag vaknar på alla hjärtans dag finns choklad, gelehjärtan och två muggar med ugglor på mitt bord. Mina killar är vakna i vardagsrummet. Den lilla sover. De är så fina.
Som avslutning vill jag alla ser denna film. Notera särskilt slutet:
http://youtu.be/82mPXI9Vpa8
lördag 13 februari 2016
Kroppen efter förlossningen
Hur många kilon har man kvar efter graviditet och förlossning? Hur ser magen ut? Bristningar? Sådana problem är de enda problem jag har hört om från folk runt omkring.
Herregud. Mindre problem finns inte.
Jag gick upp runt 12-13 kilo. Har nu 2,7 kg kvar till vikten innan graviditeten. Inga bristningar på magen och inga komplex för den. Varför ska jag ha det? Det är rätt mycket annat att tänka på som ingen någonsin berättat för mig.
Underlivet.
Hallå, ett barn har klämts ut. 10 cm i all ära, men fy fan. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att man kunde bli så svullen. Kan du föreställda dig ett babianarsle? Bra. Ligga i sängen, kateter. Sitta - nej för allt i livet. Jag har aldrig gått så bredbent, aldrig varit så rädd för att gå på toa, aldrig sprungit på toa på det sättet, eftersom kontrollen över vissa muskler inte är på topp. Hann jag alltid. Nej.
Sitt länge på toa. Låt det komma naturligt. Tryck inte på. Jag dör. Och sen trodde jag ju aldrig att man kunde bli så lycklig. Jag har kissat och bajsat säger jag glatt till barnmorskan. Hon nästan klappar händerna. Herregud, det är som på en förskola.
Nättrosor. Blöjor. Bindor stora som...stora. Och så babianarslet.
Det tog ett tag innan jag kunde sitta utan att det gjorde ont eller kändes obekvämt. Läkaren skulle undersöka mig. Du är hemskt svullen.
Jotack.
Jag kan undersöka dig närmare om du vill, men det jag ser är bra. Nejdu tack. Att hoppa upp i en gynstol var lidande nog. Låt mig vara.
Är det guld och gröna skogar att vara nybliven förälder? Nej. Punkt.
Dag 3 - baby blues. Grät från tidig morgon till sen kväll. Flera dagar sen vi kom hem, samma melodi. Det är kväll nu. Gråtattack. Jag måste amma igen, gråtattack. Han är ledsen, gråtattack. Jag är kissnödig, gråtattack. Ett äpple, gråtattack. Solen skiner, gråtattack.
Kan man känna att man vill slänga sitt barn i soptunnan? Nej. Men man kan bli trött på en liten människa som har ny blöja, har fått äta och är i famnen men ändå bara skriker. Det kan man. Verkligen. Har kommit på mig själv med att fråga honom vad han vill. Får oftast en kräka till svar. Sen kommer jag på att denna lilla människa inte ens själv kanske vet vad han vill. Han är så beroende av mig för att klara sig. Då blir jag ledsen. Lilla människa. Du är det finaste i världen.
Du var värd babianarslet. Tusen miljarder gånger om. Punkt.
Herregud. Mindre problem finns inte.
Jag gick upp runt 12-13 kilo. Har nu 2,7 kg kvar till vikten innan graviditeten. Inga bristningar på magen och inga komplex för den. Varför ska jag ha det? Det är rätt mycket annat att tänka på som ingen någonsin berättat för mig.
Underlivet.
Hallå, ett barn har klämts ut. 10 cm i all ära, men fy fan. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att man kunde bli så svullen. Kan du föreställda dig ett babianarsle? Bra. Ligga i sängen, kateter. Sitta - nej för allt i livet. Jag har aldrig gått så bredbent, aldrig varit så rädd för att gå på toa, aldrig sprungit på toa på det sättet, eftersom kontrollen över vissa muskler inte är på topp. Hann jag alltid. Nej.
Sitt länge på toa. Låt det komma naturligt. Tryck inte på. Jag dör. Och sen trodde jag ju aldrig att man kunde bli så lycklig. Jag har kissat och bajsat säger jag glatt till barnmorskan. Hon nästan klappar händerna. Herregud, det är som på en förskola.
Nättrosor. Blöjor. Bindor stora som...stora. Och så babianarslet.
Det tog ett tag innan jag kunde sitta utan att det gjorde ont eller kändes obekvämt. Läkaren skulle undersöka mig. Du är hemskt svullen.
Jotack.
Jag kan undersöka dig närmare om du vill, men det jag ser är bra. Nejdu tack. Att hoppa upp i en gynstol var lidande nog. Låt mig vara.
Är det guld och gröna skogar att vara nybliven förälder? Nej. Punkt.
Dag 3 - baby blues. Grät från tidig morgon till sen kväll. Flera dagar sen vi kom hem, samma melodi. Det är kväll nu. Gråtattack. Jag måste amma igen, gråtattack. Han är ledsen, gråtattack. Jag är kissnödig, gråtattack. Ett äpple, gråtattack. Solen skiner, gråtattack.
Kan man känna att man vill slänga sitt barn i soptunnan? Nej. Men man kan bli trött på en liten människa som har ny blöja, har fått äta och är i famnen men ändå bara skriker. Det kan man. Verkligen. Har kommit på mig själv med att fråga honom vad han vill. Får oftast en kräka till svar. Sen kommer jag på att denna lilla människa inte ens själv kanske vet vad han vill. Han är så beroende av mig för att klara sig. Då blir jag ledsen. Lilla människa. Du är det finaste i världen.
Du var värd babianarslet. Tusen miljarder gånger om. Punkt.
8 timmar
Även om jag varit uppe två gånger för att ge min son mat och en torr blöja så har vi fått sova 8 timmar denna natt. 8 timmar!!! Ska vi köpa en trisslott. Och vad mer? Jo, barnet sover än. Vi fick äta frukost vid köksbordet som ett normalt par för första gången på en månad. Han vaknar alltid så fort jag säger att jag ska äta, eller är hungrig. Det är min sons superkraft, lilla superman. Sen är det otroligt skönt att vara två. Helger är heliga.
När min son sover kan jag stå och titta på honom. Han är ju så fantastiskt söt. Sen vill jag även se att han andas. Om jag är osäker petar jag på honom. När han rör sig backar jag sakta ut ur rummet. Han skulle ju inte vakna. Bara leva.
Nu sover min lilla prins. Jag och Emil ska in till stora staden och träffa en kompis idag. Pappan ska vara hemma och städa bland annat. Jag har sagt att vi ska komma 12ish. Klockan är snart 11 och sonen sover med ingrodd kräk på. Mamman har inte duschat eller bytt om och sonen är inte matad. Så nu ska mamman dricka upp sitt kaffe, mata sonen, duscha, byta på sonen och sen komma iväg. Hoppas att sonens spyor håller sig borta. Pappan kommer nog ha ett finger med i spelet innan han är barn- och fruledig för idag.
Paus i skrivandet...
Mamman har duschat, bytt om och är redo. Barnet har sovit och pappan försöker nu väcka barnet genom att byta blöja. Barnet har bajsat och kissat, men passar ändå på att göra det igen...på pappan. Bra start på dagen enligt barnet.
När min son sover kan jag stå och titta på honom. Han är ju så fantastiskt söt. Sen vill jag även se att han andas. Om jag är osäker petar jag på honom. När han rör sig backar jag sakta ut ur rummet. Han skulle ju inte vakna. Bara leva.
Nu sover min lilla prins. Jag och Emil ska in till stora staden och träffa en kompis idag. Pappan ska vara hemma och städa bland annat. Jag har sagt att vi ska komma 12ish. Klockan är snart 11 och sonen sover med ingrodd kräk på. Mamman har inte duschat eller bytt om och sonen är inte matad. Så nu ska mamman dricka upp sitt kaffe, mata sonen, duscha, byta på sonen och sen komma iväg. Hoppas att sonens spyor håller sig borta. Pappan kommer nog ha ett finger med i spelet innan han är barn- och fruledig för idag.
Paus i skrivandet...
Mamman har duschat, bytt om och är redo. Barnet har sovit och pappan försöker nu väcka barnet genom att byta blöja. Barnet har bajsat och kissat, men passar ändå på att göra det igen...på pappan. Bra start på dagen enligt barnet.
fredag 12 februari 2016
Jajamen
Igår grät sonen som en tok i pappas famn. På tvn går filmen Pitch perfect och två tjejer i en dusch dyker upp. Sonen vrider huvudet mot tvn och slutar gråta. Tjejerna försvinner. Sonen gråter igen. Jajamen.
En helt vanlig... Va fan är det för dag...?
I natt har jag sovit 5 timmar. 5. Inte i sträck. Hur fan kan man vara pigg? Hur fan kan det vara en bra natt? Men det är det. Trots att jag vaggade och la ner hundra gånger innan han accepterade att det var dags att sova. Och då hade han hunnit kräka ner mig och sig själv.
På morgonen hade Emil bestämt att mamma inte skulle få vara i fred. Inte utan att han skulle skrika för full hals i alla fall. Jag lade min son, i sitt neste på golvet i badrummet. Av med kläderna fort som fan och på med vattnet. Han gillar ljudet av vatten, eller bara ljudet av något. Sen sjunger jag...som en besatt.
"En elefant balanserade på en liten, liten silvertråååd. Det tyckte han var så intressant så han gick och hämtade en annan elefant. Två elefanter balanserade..." osv...
Jag kom till tjugo elefanter innan jag kände mig nöjd. Han knappt slå av vattnet och tystna innan Emil uppfattade att mamma lurat honom och att han inte var nöjd alls. Efter en pratstund där mamma mest lät fjantig och Emil klämde fram några "eu" bakom hickan (efter allt skrikande) så var det dags igen. Napp i munnen, spotta ut. Kul lek. Inte. Emil kunde tänka sig att sova på mammas bröst i en timme, snarkandes. Jag lyckades få i mig en kopp kaffe och ett glas juice. Snabbt som fan.
Jag lade ner min son i nestet, slängde i mig fil och musli samt lite deo under armarna. Sen vaknar sonen. Vill äta. Slänger han i sig maten? Nej för tusan...här ska snuttas i 40 min. Mamman åt på 40 sekunder. Inhalera kallas det också.
Pappan kommer hem. Mamman pumpar ut lite extra mat, kollar kläderna efter kräk och sätter sig sen i bilen för att hälsa på kollegor och elever på jobbet. Är skakig när jag kommer fram...av glädje att få vara mig själv en stund. Att möta glädjen i elevernas och kollegornas ögon.
"Du ser annorlunda ut", säger en kollega, "Du ser ut som en mamma".
Måste vara en av de finaste komplimangerna jag någonsin fått ändå. Faktiskt.
Innan jag går får jag även veta att jag ser fräsch ut och luktar mjölk. Ja brösten har väl sprängts där under tröjan efter att inte ha ammat på snart fyra timmar. Hem till son och man. Mannen tittar på film. Sonen sover i bilbarnstolen. Med mössa på. Mamman undrar om pappan är medveten om att de fortfarande är inomhus. Mammas bröst håller på att sprängas, men vägrar att väcka sonen. Vardagsrumsbordet ser ut som ett bombnedslag. Mamman undrar lite lätt vad pappan sysslat med. Men håller tyst. Väldigt tyst. Mamman äter. Det var viktigare än att undra. Och går på toa. Det är mer än man hinner med vissa dagar (veckor...)
På morgonen hade Emil bestämt att mamma inte skulle få vara i fred. Inte utan att han skulle skrika för full hals i alla fall. Jag lade min son, i sitt neste på golvet i badrummet. Av med kläderna fort som fan och på med vattnet. Han gillar ljudet av vatten, eller bara ljudet av något. Sen sjunger jag...som en besatt.
"En elefant balanserade på en liten, liten silvertråååd. Det tyckte han var så intressant så han gick och hämtade en annan elefant. Två elefanter balanserade..." osv...
Jag kom till tjugo elefanter innan jag kände mig nöjd. Han knappt slå av vattnet och tystna innan Emil uppfattade att mamma lurat honom och att han inte var nöjd alls. Efter en pratstund där mamma mest lät fjantig och Emil klämde fram några "eu" bakom hickan (efter allt skrikande) så var det dags igen. Napp i munnen, spotta ut. Kul lek. Inte. Emil kunde tänka sig att sova på mammas bröst i en timme, snarkandes. Jag lyckades få i mig en kopp kaffe och ett glas juice. Snabbt som fan.
Jag lade ner min son i nestet, slängde i mig fil och musli samt lite deo under armarna. Sen vaknar sonen. Vill äta. Slänger han i sig maten? Nej för tusan...här ska snuttas i 40 min. Mamman åt på 40 sekunder. Inhalera kallas det också.
Pappan kommer hem. Mamman pumpar ut lite extra mat, kollar kläderna efter kräk och sätter sig sen i bilen för att hälsa på kollegor och elever på jobbet. Är skakig när jag kommer fram...av glädje att få vara mig själv en stund. Att möta glädjen i elevernas och kollegornas ögon.
"Du ser annorlunda ut", säger en kollega, "Du ser ut som en mamma".
Måste vara en av de finaste komplimangerna jag någonsin fått ändå. Faktiskt.
Innan jag går får jag även veta att jag ser fräsch ut och luktar mjölk. Ja brösten har väl sprängts där under tröjan efter att inte ha ammat på snart fyra timmar. Hem till son och man. Mannen tittar på film. Sonen sover i bilbarnstolen. Med mössa på. Mamman undrar om pappan är medveten om att de fortfarande är inomhus. Mammas bröst håller på att sprängas, men vägrar att väcka sonen. Vardagsrumsbordet ser ut som ett bombnedslag. Mamman undrar lite lätt vad pappan sysslat med. Men håller tyst. Väldigt tyst. Mamman äter. Det var viktigare än att undra. Och går på toa. Det är mer än man hinner med vissa dagar (veckor...)
förlossningsberättelse del 3
Efter att ha lämnats ensam ett tag kommer två barnmorskor in. De har just gått på sitt pass och de som förlöste mig har gått av. Jag blir nu inte lämnad ensam. Moderkakan trycks ut, magen trycks ihop...jag får bedövning inför att sys. Det gör förfärligt ont. Nu är jag inte lika likgiltig utan glad. Jag blir hela tiden informerad om att min bebis är med sin pappa och mår bra. Jag får väldigt många gånger höra: "Grattis" och "Vad ska han heta?" Emil svarar jag.
Emil ska min son heta. Som jag inte träffat än. Det var inte så jag tänkte att det skulle bli.
Jag rullas till operation. Jag är nu lugn och glad. Det är över. Får en grön operationsmössa och utbrister att det är min favoritfärg. Grön.
Jag flyttas från säng till säng. Öm och fortfarande blodig. En narkosläkare ska ge mig ryggbedövning. Det var så dags nu. Jag vill veta om det gör ont. Det gör inte ont. Jag tappar känseln, lyssnar på de fem kvinnor som är där när de pratar om vädret och syr ihop min sargade kropp. Så himla skönt. För första gången på länge njuter jag. Sen bär det av till uppvaket.
Vaknar runt 3 på natten och känner mig redo att träffa min familj. Det tar ett tag men så hjälper en sköterska mig. Jag är fortfarande bedövad och kan röra benen lite, men inte tår och fötter. Tillslut skjutsas jag till ett rum där min familj väntar. Äntligen får jag ha min son i famnen...6 timmar efter att han kom ut. Min lille son. Min lille Emil.
torsdag 11 februari 2016
Förlossningsberättelse del 2
När man är öppen 10 cm tror man ju att det är dags, bebisen kommer. Eller det trodde jag i alla fall. Ändå fortsatte mina värkar och min lustgasdimma i 6 timmar till. När slangarna lossnade ibland fick Jonas agera fort som tusan. De ville att jag skulle gå på toa. Det minns jag så väl. Utan lustgas? Är ni galna? Första värken utan gasen på väldigt länge. Blä. Jag kände absolut inget behov av frisk luft.
Allt är lite som i en dimma. Jag kan inte redogöra för detaljer. Sen kom krystvärkarna...
Krystvärkarna var något helt annat. Nu började det hända grejer. Nu skulle bebisen tryckas ut. Här tänker jag att det ska krävas några tryck, och sen ska han komma. Jag trycker, som om jag satt på toa.
"Kom igen Sanna, mer kan du. Kämpa genom hela värken. Ta i mer."
Jag tryckte som en besatt. Tog ett supersnabbt andetag och tryckte igen. Paus. Nästa värk, samma procedur. De får ner mig på pallen...den där jävla pallen...effektiv men hemsk. Jag sitter i Jonas famn och blir itvingad saft och dextrosol. Jag har inte ätit på ett dygn. Jag gör allt de ber mig om, men när de tvingar mig mellan sängen och pallen grinar jag.
Bebisens huvud syns, vill du se? Helst inte, blir mitt svar. Jag vill ha ut honom. När jag inser att jag trycker och trycker, men inget händer skriker jag att de kan snitta mig. Bara han kommer ut.
Jag avslutar i sängen. Då har jag krystat i en timme. Det var spännande att flytta sig mellan pall och säng när, enligt utsago, bebisen ska synas. Det som sedan händer känns som det går sjukt snabbt, och då är inte jag riktigt medveten om allt. Jag trycker som en dåre men inget händer. En chefsbarnmorska kommer in...klipper två snitt och sen får Jonas och en barnmorska hålla i mina ben medan två barnmorskor drar ut vår son.
Jag minns känslan när han äntligen kommer ut. Tom, klar, glad. Den lilla kletiga, blodiga varelsen kommer upp på mig. Större än jag föreställde mig. Jag rör honom, tittar på honom...vet inte vad jag ska göra eller känna. Jag förstår inte att han är alldeles blå och inte gjort ett ljud ifrån sig. Plötsligt försvinner han. Jag ligger nu där ensam och blodig och min bebis försvinner. Jag förstår inte varför. Sen blir jag likgiltig. Nästan inte kontaktbar. Jonas pratar med mig. Han är tagen av situationen.
När jag ser min son nästa gång har han en syrgasmask i ansiktet och är invirad i en filt i pappas famn. Sen försvinner de. Till neonatal säger de. Du behöver vila, säger en barnmorska. jag får tabletter och lämnas sen helt ensam i rummet. Jag ligger nedbäddad under en filt och blundar. Jag önskar att jag minns vad jag tänkte.
Allt är lite som i en dimma. Jag kan inte redogöra för detaljer. Sen kom krystvärkarna...
Krystvärkarna var något helt annat. Nu började det hända grejer. Nu skulle bebisen tryckas ut. Här tänker jag att det ska krävas några tryck, och sen ska han komma. Jag trycker, som om jag satt på toa.
"Kom igen Sanna, mer kan du. Kämpa genom hela värken. Ta i mer."
Jag tryckte som en besatt. Tog ett supersnabbt andetag och tryckte igen. Paus. Nästa värk, samma procedur. De får ner mig på pallen...den där jävla pallen...effektiv men hemsk. Jag sitter i Jonas famn och blir itvingad saft och dextrosol. Jag har inte ätit på ett dygn. Jag gör allt de ber mig om, men när de tvingar mig mellan sängen och pallen grinar jag.
Bebisens huvud syns, vill du se? Helst inte, blir mitt svar. Jag vill ha ut honom. När jag inser att jag trycker och trycker, men inget händer skriker jag att de kan snitta mig. Bara han kommer ut.
Jag avslutar i sängen. Då har jag krystat i en timme. Det var spännande att flytta sig mellan pall och säng när, enligt utsago, bebisen ska synas. Det som sedan händer känns som det går sjukt snabbt, och då är inte jag riktigt medveten om allt. Jag trycker som en dåre men inget händer. En chefsbarnmorska kommer in...klipper två snitt och sen får Jonas och en barnmorska hålla i mina ben medan två barnmorskor drar ut vår son.
Jag minns känslan när han äntligen kommer ut. Tom, klar, glad. Den lilla kletiga, blodiga varelsen kommer upp på mig. Större än jag föreställde mig. Jag rör honom, tittar på honom...vet inte vad jag ska göra eller känna. Jag förstår inte att han är alldeles blå och inte gjort ett ljud ifrån sig. Plötsligt försvinner han. Jag ligger nu där ensam och blodig och min bebis försvinner. Jag förstår inte varför. Sen blir jag likgiltig. Nästan inte kontaktbar. Jonas pratar med mig. Han är tagen av situationen.
När jag ser min son nästa gång har han en syrgasmask i ansiktet och är invirad i en filt i pappas famn. Sen försvinner de. Till neonatal säger de. Du behöver vila, säger en barnmorska. jag får tabletter och lämnas sen helt ensam i rummet. Jag ligger nedbäddad under en filt och blundar. Jag önskar att jag minns vad jag tänkte.
Förlossningsberättelse del 1
Visst har vi alla en bild av hur en förlossning ska vara. Jag hade i alla fall det. Jag skulle bara ha lustgas, få upp bebisen på bröstet och känna det där lyckoruset son jag antog att man skulle känna. Vi skulle vara tillsammans, äta smörgåsar, få åka till patienthotellet och amningen skulle gå bra. Sen skulle vi ta hem och umgås med vår lilla pojke.
Javisst.
Jag var beräknad den 29 december. Måtte det bli 2016 sa vi. Nyårsafton kom och gick. Jättebra. Dagarna passerade. Jag blev tjockare och tjockare. Tröttare och tröttare. 14 dagar senare kom han.
Den 11 januari på morgonen kände jag att något var annorlunda. Jag fick ont då och då. 11 minuter emellan. 7 minuter emellan. Fjösigt tänkte jag. Ge mig något att bita i. Värkarna klingade av och blev mer sällan under dagen...för att sedan återkomma på kvällen...med full jävla rulle. In till Danderyd...hem...in igen i morgontrafiken. Lite längre och jag hade skrikit: KÖR I BUSSFILEN FÖR I HELVETE!
Vi får ett rum och det tar alldeles för lång tid innan jag får lustgasen. Som jag aldrig släpper. I denna lever jag nästkommande timmarna. I början är den fantastisk och det är som en härlig fylla. Men när värkarna kommer med en minus mellanrum i x antal timmar försvinner man in lite väl mycket i den där fyllan. De måste påminna mig om att andas normal luft och jag märker knappt när de tar hål på vattnet.
Vid 2 på dagen är jag öppen 10 cm och de fantastiska barnmorskorna jag tyckte så mycket om gick av sitt pass. Nu inleds del 2...
Javisst.
Jag var beräknad den 29 december. Måtte det bli 2016 sa vi. Nyårsafton kom och gick. Jättebra. Dagarna passerade. Jag blev tjockare och tjockare. Tröttare och tröttare. 14 dagar senare kom han.
Den 11 januari på morgonen kände jag att något var annorlunda. Jag fick ont då och då. 11 minuter emellan. 7 minuter emellan. Fjösigt tänkte jag. Ge mig något att bita i. Värkarna klingade av och blev mer sällan under dagen...för att sedan återkomma på kvällen...med full jävla rulle. In till Danderyd...hem...in igen i morgontrafiken. Lite längre och jag hade skrikit: KÖR I BUSSFILEN FÖR I HELVETE!
Vi får ett rum och det tar alldeles för lång tid innan jag får lustgasen. Som jag aldrig släpper. I denna lever jag nästkommande timmarna. I början är den fantastisk och det är som en härlig fylla. Men när värkarna kommer med en minus mellanrum i x antal timmar försvinner man in lite väl mycket i den där fyllan. De måste påminna mig om att andas normal luft och jag märker knappt när de tar hål på vattnet.
Vid 2 på dagen är jag öppen 10 cm och de fantastiska barnmorskorna jag tyckte så mycket om gick av sitt pass. Nu inleds del 2...
Mamma
Då har man varit mamma i en månad. Plötsligt heter man inte Sanna längre. Plötsligt är man mamman. Det är inget fel med det...inte alls. Jag älskar att vara Emils mamma. Jag kommer att älska det i hela mitt liv. Men...att ha någon som är så beroende av mig och som jag ska (och vill) sätta före mig själv var något nytt för mig. En del kanske har det naturligt i sig. Vad var livet innan barnet? Det känns som barnet alltid funnits. Jag känner inte så. Är jag sämst? Eller normal ändå? Vad det nu är...
Kanske har man rätt att känna vad man vill. Kanske.
I denna blogg skriver jag om mammalivet och allt vad det innebär. Vissa dagar är skit, vissa dagar är toppen och vissa, de flesta, är rätt mellanmjölk. Man sover 2-6 timmar per natt....inte i sträck. Man har bajs eller kräk eller kiss på kläderna. Man matar, vyssjar, kramar, byter...och kissar själv om tid finns...
Och tar hand om det finaste som finns. Min son. Min Emil.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)