Visst har vi alla en bild av hur en förlossning ska vara. Jag hade i alla fall det. Jag skulle bara ha lustgas, få upp bebisen på bröstet och känna det där lyckoruset son jag antog att man skulle känna. Vi skulle vara tillsammans, äta smörgåsar, få åka till patienthotellet och amningen skulle gå bra. Sen skulle vi ta hem och umgås med vår lilla pojke.
Javisst.
Jag var beräknad den 29 december. Måtte det bli 2016 sa vi. Nyårsafton kom och gick. Jättebra. Dagarna passerade. Jag blev tjockare och tjockare. Tröttare och tröttare. 14 dagar senare kom han.
Den 11 januari på morgonen kände jag att något var annorlunda. Jag fick ont då och då. 11 minuter emellan. 7 minuter emellan. Fjösigt tänkte jag. Ge mig något att bita i. Värkarna klingade av och blev mer sällan under dagen...för att sedan återkomma på kvällen...med full jävla rulle. In till Danderyd...hem...in igen i morgontrafiken. Lite längre och jag hade skrikit: KÖR I BUSSFILEN FÖR I HELVETE!
Vi får ett rum och det tar alldeles för lång tid innan jag får lustgasen. Som jag aldrig släpper. I denna lever jag nästkommande timmarna. I början är den fantastisk och det är som en härlig fylla. Men när värkarna kommer med en minus mellanrum i x antal timmar försvinner man in lite väl mycket i den där fyllan. De måste påminna mig om att andas normal luft och jag märker knappt när de tar hål på vattnet.
Vid 2 på dagen är jag öppen 10 cm och de fantastiska barnmorskorna jag tyckte så mycket om gick av sitt pass. Nu inleds del 2...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar