Vem jag är...

Sanna. 28 år. Snart 29. Mamma till Emil. Sambo till Jonas. Gillar att läsa och titta på tv. Tycker om att promenera med vagnen. Går på spinning.

Jag hatar smulor, framför allt på golv och bord. Jag gillar inte när man har fötterna på bordet så att duken blir skev. Jag gillar inte när man dräller med vatten på golvet när man diskar. Jag hatar grus inomhus. Jag avskyr att laga mat. Champinjoner och oliver kan tillföra smak jag gillar, men att tugga på dem är äckligt.

Jag har hemskt svårt att somna på kvällen. Jag läser väldigt fort. Jag kan se samma film två gånger på samma dag om jag känner för det. Jag kan se en serie program flera gånger utan att tröttna. Jag har alltid arbetat med barn, redan från få man hade prao i åttan. Jag avskydde högstadiet av många anledningar. Jag gick ner 12 kilo på väldigt kort tid (över en sommar) genom att simma.

Jag är väldigt osäker på mig själv. Det här är något som jag inte riktigt förstått fullt ut. Jag litar inte alltid riktigt till min egen förmåga. Andra gör det, men inte jag.

Duger jag? När jag väl gör något jag själv tänkt ut går det oftast väldigt bra, men detta är det som om jag glömmer bort eller inte kopplar. Jag ber gärna andra om åsikter gällande...allt...jobb, privatliv, träning osv.

Det kan också gälla vad man bör göra. Jag är sjukt dålig på att göra som jag själv vill. Jag gör hellre så som jag tror att man bör göra. Enligt vem liksom?!

Att vara med min lille son stärker mig på så många sätt. Plötsligt är det omöjligt att inte duga. Klart man känner att man inte duger och känner att man inte räcker till, men när Emil skrattar för att jag pussar honom på halsen eller ler bakom flaskan när jag matar honom känner jag att jag duger. Emil tycker att jag duger.

Det är så viktigt att lita på sig själv. Prova. Ibland misslyckas. Ibland lyckas. Viktigt att tro på att man kan. Det måste jag arbeta vidare med! Heja mig!

Du är min superman, min hjälte!