Aldrig igen! Eller?

Jag har aldrig haft någon förlossningsrädsla. Typ inte alls. Jag har bara tänkt att man ska klara av det.

Dagen efter min förlossning tittade jag och min sambo på varandra och uttryckte samtidigt: "Aldrig mer!"

Min sambo hade liknar synen som i ett slakthus och han som var mer medveten om vad som hände kände väl inte att han ville vara med om det igen. Framför allt eftersom Emil inte andades när han kom ut.

Och nu när 3 månader gått känner jag inte att förlossningen var det värsta. Det var tiden efter. Då man inte visste riktigt hur man skulle hantera denna lilla varelse, då amningen inte kom igång, då underlivet var ömt och sjukt, sjukt svullet och man aldrig trodde det skulle bli normalt igen. Då man satt instängd hemma och helt avskalad från omvärlden och undrade om man skulle kunna sitta ever again. Då man hade förlorat allt vad egentid hette.

Jag satt i bilen i förr förra veckan och kände mig lite illamående. Jag kanske är gravid skrattade jag inom mig. Jag riktigt asgarvade. Sen kom en liten, liten tanke. En så liten så den nästan gick mig förbi...

...så roligt det hade varit.

Va? Vem sa det?

För en kort sekund så var ett syskon till Emil inte längre så omöjligt. Och den känslan håller i sig. Kanske någon gång!

I nästa inlägg ska jag dock skriva om just det...syskon eller inte? Ett rätt känsligt ämne har jag märkt.