Relationstesting

Att ha barn tillsammans är något som, ganska naturligt, påverkar relationen. Från att ha varit två och nu vara tre. En stor omställning.

I vårt fall har vi varit två i tio år. Helt plötsligt är man tre och det är någon annan som bestämmer. Från att kunna sitta uppe hur länge man vill och i princip kunna göra vad man vill till att behöva anpassa sig efter en liten människa. 

Det som har varit värst är smågnället. 

Scenen är: 

Mamman sitter i soffan med sonen som sover. Eller rättare sagt, står och gungar sonen i famnen. Hon har förmodligen gjort detta större delen av dagen. Hon är inte sur, men det har varit lite tärande. Pappan kommer hem. Mamman blir lite sur. Pappan säger hej, men försvinner sedan in i köket eller till toaletten. Jaha, tänker mamman, du ska inte komma och avlösa mig kanske. Mamman suckar högt. Efter ett tag kommer pappan in och frågar om sonen varit jobbig idag. Nä, fräser mamman, han är inte jobbig. Situationen är jobbig. Ta honom tack. Pappan tar sonen och mamman stormar ut ur vardagsrummet, suckandes. 

Det här är inte helt ovanligt. Jag vill gå på toa i fred och vet att sonen vaknar om jag lägger ner honom. Men istället för att säga detta så kräver jag att han förstå detta. Något som inte har förändrats är att jag tror att min sambo ska förstå vad jag tänker. Det har han inte gjort på tio år så varför skulle han kunna det nu? Hur skulle det kunna vara möjligt?

Det är inte ovanligt att vi turas om att äta medan någon underhåller sonen. Äta middag samtidigt kan vi göra i ett annat liv. 

Något som stör mig mest är hur olika vi är. Om min sambo ställer ett kakpaket på tv-kontrollerna istället för på bordet så vill jag slita ut min hjärna ur ena örat. Om sambon blöter ner golvet när han diskar vill jag riva sönder huden på huvudet. Om sambon låtit smulorna från rostmackan hamna på bordet istället för på tallriken (eller allra värst - inte tar någon tallrik alls 😱) vill jag springa ut genom dörren, skrika och aldrig komma tillbaka. 

Vad det är för fel på mig har jag fortfarande inte tagit tag i...

I alla fall... detta betyder att det finns mycket som sambon gör gällande vår lilla son som jag blir totalt skogstokig på. Men han gör ju inte fel. Han gör på sitt sätt, jag gör på mitt. 

Sonen har till exempel alltid en ny napp när han varit med min sambo. Jag vet ju vart nappen jag lämnade honom med är. Men ändå har han alltid en ny. Pappan hoppar gärna runt med sonen, eller flyger med honom precis när han har ätit. Sen kräks sonen när han kommer till mamma. Typ så. 

Ja, att ha barn tillsammans är en prövning. Ibland blir man fullständigt och totalt galen, men oftast är det så fantastiskt mysigt att vara en liten familj.

Att sitta tre i soffan istället för två är så fantastiskt.

Apropå vad som är fel på mig så ska jag bjuda på vem jag är lite mer...I nästa inlägg.