Nojig

Innan jag fick barn trodde jag inte att jag kunde bli så nojig.

Det kunde jag tydligen.

Sedan en ganska lång tid tillbaka har Emil sovit i egen säng. Eller vagga är det faktiskt. I början sov han där han sov...mellan oss i nestet, nära mig, på mig eller sambon, i bilstol...ja vad som nu funkade. En kväll när jag ville prova tokade Emil och ville absolut INTE sova i egen säng.

Nästa dag provade jag igen. Han sov 6 timmar i sträck. Sedan dess har det gått, med några undantag givetvis, toppen att natta honom där och han har sovit bra.

Men nu var det inte det jag skulle prata om alls. Saken är att jag är så nojig. Andas han?

Jag kollar detta ungefär 47 gånger innan jag själv lägger mig. Jag kollar detta när han sover i vagnen också. Ibland har jag nästan väckt honom för att undersöka.

Sambon tycker jag är galen. Det kanske jag är. Men jag måste ju vara säker.

Och jag är ganska övertygad om en sak. Det kommer inte bli bättre.