Då och nu

Nu har det gått lite över 5 månader sedan vi var på Danderyd och fick träffa vår lille son för första gången. Tiden går både fort och långsamt...

Ibland kan jag tänka tillbaka på dagarna...veckorna...precis innan förlossningen. Där då jag bara gick och väntade. Jag hade inte kunnat tänka annorlunda då eftersom jag inte visste då det jag vet nu, men hade jag vetat hade jag kanske inte gnällt så mycket över att bara ligga och glo på tv, måla, läsa och sova. Låter helt underbart. Men då ville jag bara sluta vara gravid och träffa min son.

Dagen efter förlossningen tänkte både jag och sambon att vi aldrig skulle ha fler barn. När barnmorskan gick igenom förlossningen grät jag. Nu i efterhand har jag ingen skräck för det och inga hemska känslor när jag tänker tillbaka på den. Men man vet ju inte om det kommer om man får en till...

De första dagarna då vi var på avdelning 16 var tuffa och omvälvande. Nu när jag ser tillbaka på dem gör jag det med så mycket positiva känslor. Lite nostalgiskt typ...

Den jobbigaste tiden hittills med Emil var den första tiden hemma. Då kände jag mig så bortkopplad från resten av världen. Världens största grej hade liksom hänt mig, men alla andras liv pågick som vanligt. Märkligt. Eftersom han kom mitt i värsta rs-virus perioden så ville jag inte vistas bland för mycket folk. Så jag åkte ingenstans. Det var svinkallt för promenad och man var ju fortfarande mörbultad efter förlossning.

Det positiva var att Emil sov mycket. Åt, sket och sov. Och mina mammavänner. Människor som delade allt med mig.

När tiden gick och jag vågade mig ut bland folk öppnades ju liksom en helt ny värld. Man blev inte lika isolerad. Jag kunde åka till centrum, Ikea, mataffärer och träffa mer folk utan att vara rädd att Emil skulle bli dödligt sjuk. Väldigt skönt!

Nu när ens lilla knodd sover hela nätter (med få undantag) och oftast kan sova lite på dagen, äter bra och oftast är glad samt en ängel när vi tar oss iväg så inser jag hur kort den där perioden i början var. Även om den kändes skitlång då. Jag hade inte kunnat njuta mer än jag gjorde och även om Emil aldrig kommer vara så liten igen så är jag glad att vi gått igenom det och ju äldre han blir ju roligare blir det. Tycker jag!

Nuförtiden är man tom rätt kaxig!