Jag har egentligen aldrig tyckt att amning varit något mysigt och bra. Det har krånglat från början och det har varit kämpande med att sonen ska få grepp, amningsnappar, amningsrace och flera mjölkstockningar. Mot slutet var det även en kamp att få en skrikande son att ens äta. Och han slutade är av båda och tog ett i taget. Spända och ådriga bröst. Skönt.
Beslutet kom som en lättnad. Ja visst tänkte jag att min son skulle få den bra bröstmjölken så länge som möjligt. Och ja, jag funderade om och om igen på mitt beslut. Men jag kunde ändå inte välja något annat. Jag mådde inge bra. Sonen kände det.
Så jag slutade. Och har inte ångrat det en sekund. Jag slipper mjölkstockning och får ha min kropp i fred. Sonen är nöjd, mätt och sover bättre dag och natt. Våra mat stunder är mysigare. Även pappan kan hjälpa till. Och sonen har en mer avslappnad, lugn och glad mamma. Så värt hundra gånger om! Även om sonens ersättning luktar skit och bajset ännu värre...men han klagar inte...han är gladare och nöjdare. Gullunge!
Jag och sambon hade egentid igår. Sonen var hos mormor och morfar. Första gången vi var hemma själva utan sonen. Skönt.
Men...
Det var något som saknades. Och det var så tydligt. Vi är inte ensamma längre. Och hur skönt det än är att bara vara vi så är det en stor del som saknas. Vi är inte två. Vi är tre. Och det allra allra bästa är när vi tre är tillsammans.
Mamman, pappan, sonen. Familjen. De tre musketörerna. Starkast tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar