Skrikets dag!

Små barn förstår inte rutiner har jag hört och läst. Hahahahaha ha säger jag bara. Min son vaknar till vid 4 på morgonen. Lallar för sig själv. Vid 5 börjar han trycka och vid 6 gnäller han tills någon kommer. Då ger han mig ett stort leende. Vi byter bajsblöja och sen ligger han och leker eller gnäller tills jag lyckas få honom att somna om. Det brukar bli runt halv 8. Idag var inget undantag. Hade tänkt gå upp runt halv 9, men det blev halv 10. Jag märkte direkt att något var lite...off...med sonen. 

Lyckades äta i alla fall. Typ i alla fall. Promenaden blev lite senare än planerat. Kommer iväg. Sonen somnar direkt när han hamnar i vagnen. Ovanligt faktiskt. Han brukar gnälla tills vi kommer ut. Jag tänker gå till centrum och handla strumpor till sonen. Tar en omväg för att få en långpromenad.  Nästan en timme går innan sonen vaknar och knorrar. Frågan är då...chansa på centrum eller gå hem. 

Något säger mig att jag bör gå hem.

Något har rätt.

Sekunden jag viker av hemåt börjar sonen skrika högt. Tur jag endast möter en tonåring som ser förskräckt ut. 

Han skriker hela vägen hem. Slutar inte då. Jag pular ner honom i bilstolen och kastar mig ut till bilen. Petar in nappen ett par gånger innan jag kommer iväg. Ut på motorvägen och tillbaka, runt, fram och tillbaka.

Vi åker i en timma. Sonen sover. Mamman pustar ut. När en timma har gått åker vi hem. Sonen sover. Mamman förbereder mat till sonen. Äter själv. Sonen knorrar. Mamman petar in nappen. Flera gånger tills nappen inte duger. Sonen får då mat.

Mamman vaggar sonen i famnen. Sonen somnar nästan. Tills mamman lägger ner sonen. Då vaknar han. Mamman förbereder sig på att åka och träna. In med sonen i bilen igen. Sonen somnar. Pappan möter upp mamman och tar sonen så mamman ska få träna...

Så...då var klockan 17.30 och mamman ska träna för första gången på väldigt länge...

Men den historien förtjänar ett helt eget inlägg.

Sonen i väntan på pappa.