Denna ruin till kropp

Jag antar, eller jag förstår att alla upplever sin kropp efter förlossningen på olika sätt. Vissa ställer sig på scen och vissa känner sig som träsktroll.

Jag kände känner mig mig snarare som träsktrollet än artisten på scen.

Eller träsktroll är väl att ta i. Jag tror att jag är ganska lyckligt lottad. Men man kan ju säga att den förändras. Minst sagt!

Magen: det mest självklara kanske. Magen var kanske inte det mest fasta som fanns innan, men den var ju hyfsat vältränad ändå (förstår jag när jag ser bilder!). Nu - fläbb. Det bästa ordet att beskriva den. Har jag byxor på mig har jag två magar - en ovanför byxkanten och en gömd under.

Ryggen: trodde inte att den kunde förändras, men oj oj. Jag stod i provhytten på hm för att prova träningskläder och upptäcker då att ryggen liksom har ramlat ner...den hänger...typ som gäddhänget på armarna...snyggt...

Ben: darra till och de fortsätter darra i en halvtimme. Samma med armarna.

Underlivet: vart ska jag börja?! Jag skrev att magen är det mest självklara, men det här är nog det. Men det pratas inte så mycket om det tror jag. För min egen del behövde jag klippas två gånger och min lilla bebis hade svårt att komma ut och två barnmorskor fick dra ut honom. Behöver jag säga mer? Gick Bredbent och sakta riktigt länge. Har varit rädd för att jag ska spricka upp igen om jag tar ett för stort kliv...

Sa jag att jag börjat på spinning?!

Ja...så när folk säger: Är det inte det mest magiska man kan vara med om?

......

Va? Magiskt?

Ja absolut, svarar jag fånigt med ett stort leende. I själva verket känner jag - vad fan är det för magiskt med denna ruin till kropp, sömnbristen i början, amningsproblemen, känslostormarna, relationsprövningen, faserna, kaskadkräkningarna och bajsorkanerna?

Ja jo han är ju rätt magisk! ❤