På högstadiet hade vi flyttat. Jag hade fina vänner där. Väldigt få, men de var fina. Men för de allra flesta var man mest halvt osynlig. Och inte hjälpte det i den åldern att ha några extra kilon heller. Tjockis, viskade någon.
Från gymnasiet och långt efter det ville jag passa in, överallt. Det gjorde att jag ville vara överallt samtidigt. Jag ville inte känna mig utanför någonstans. Det jag inser nu, men inte fattade då är att om man hela tiden vill vara överallt är man aldrig någonstans.
Om jag tex är vid a kanske jag tänker på att jag missar b. Men eftersom jag fokuserar så mycket på att jag missar b så missar jag även a eftersom jag inte är fullt närvarande då. Typ.
Det jobbar jag med idag. Att vara nöjd med det jag gör just exakt nu. Det går oftast väldigt bra nu.
En stor anledning till att jag vill vara överallt är för att jag inte vill missa något. Jag vill inte hamna utanför. När jag hamnade utanför på mellanstadiet tror jag har satt stora spår hos mig.
Det tar otroligt krävande. Det har alltid varit krävande. Nu när jag inser vad jag pysslat med så länge blir det ännu mer krävande. Och ledsamt.
Skönt att man växer upp någon gång och har möjlighet att ändra på de delar av sig själv som tar kraft istället för att ge det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar