Jag tyckte det var urlöjligt först. Jag mindes mycket väl mitt liv och tyckte omställningen var ganska tuff.
Nu är det annat:
Min lilla Emil.
Först kände vi inte varandra alls. Du var en liten sparkig inkräktare i min kropp. Bebi hette du då. När du kom ut till oss var du en Emil och inget annat. Du och jag jobbade hårt. Jag med att förstå mig på dig och hur jag skulle hantera det nya livet med denna lilla vackra främling. Du med att förstå den konstiga plats du kommit till och hur du skulle hantera den. Skriket blev din räddning och det sätt du kunde förklara för de märkliga människorna som du bodde med vad du ville. Jag kämpade då med att förstå dig på bästa sätt.
Vi har jobbat ihop i 4 månader och nu är vi bästisar. Jag ser på dig, hör på ditt gnäll vad du vill. Jag vet hur du fungerar nu. Det är lättare för mig nu. Du jobbar fortfarande med att förstå dig på den plats du kommit till. Men du förstår mer och mer och kan göra mer och mer nu.
Nu förstår jag det där. Det där med att livet lite börjar om när man får en liten unge. Nu vore mitt liv inte mitt liv om inte du fanns i det. Du är en liten person nu. En person med temperament, envishet, som visar tydligt vad du vill och som är så himla glad. Och busig.
Du gillar lampor och att bli pussade på magen. Du är kittlig under armarna, på magen och under fötterna ibland. Du skrattar ibland högt när jag gör konstiga ljud. Du tycker inte längre om att vara vänd mot mig utan vill se saker. Men i mitt knä är det roligare att sitta ansikte mot ansikte och busa. Du sover bra dag och natt. Du är glad och ler och skrattar mycket. Just nu provar du nya ljud och jag längtar som en tok efter första: mamma.
Jag älskar dig helt enkelt. Du är den absolut största gåva jag någonsin fått. Har jag dig, och mannen som gav mig dig, så behöver jag inget mer. Jag är nöjd så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar