Jag minns när vi kom hem till mina svärföräldrar och det tog lång tid innan jag kom uppför deras trappa. Jag minns första gången vi åkte in och jag minns andra. Då vi stannade kvar.
När vi fick vårt rum bytte jag om till en sådan otroligt charmerande dräkt. Strumporna hade jag kvar. Kanske var kallt. Minns inte. Vi har en bild när jag sitter på sängen, har just andats in lustgas och gör vinnaetecknet. Det är Jonas som tagit bilden från fåtöljen han satt i. Jag minns det ögonblicket så väl. Det var ögonblicket innan allt inte blev som vi trodde. Just då var man bara spänd och redo. Just då skrattade vi fortfarande. Och tog kort med kameran. Den skulle vi ju fota lilla bebisen med sen. Det är ett fint ögonblick. Det är en fin bild. Jag tänker inte dela den här. Det är vår bild. Vårt minne.
Något jag kan ångra såhär i efterhand är att jag var så borta i lustgasen. Jag hade ju så ont och behövde den, men detta gör att jag inte minns något under värkarbetet.
Jo en sak minns jag väldigt tydligt. Jag tror att de tar ut mig från lustgasvärlden vid ett tillfälle. Det är när första barmorsketeamet lämnar för att ersättas av nästa. Jag tyckte väldigt mycket om det första teamet. Väldigt mycket. De andra teamet var de som var med under krystarbetet och när Emil kommer ut. Dom gillade jag inte lika mycket, men jag gillade att barnmorskan lovade att komma och prata med oss dagen efter. Och gjorde det. Det är säkert vanligt, men det kändes speciellt. Känslosamt.
Direkt efter födseln kommer ett nytt team som tar hand om mig. Då är Emil trygg hos sin pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar