Först amning. Jag tyckte om det ett tag, det gjorde jag. Sen krånglade det bara. Ibland tänker jag att jag kanske skulle ha fortsatt försöka, men det spelar ju ingen roll nu. Men då gjorde Emil sitt bästa.
Flaskmatningen kom som en räddning. Även sambon kunde mata och Emil blev en gladare bebis. Den funkade och funkar fortfarande bra. Emil är bekväm med flaska och tycker som sin Mjölkfria ersättning (som smakar pyton).
Sen kom maten. Jag hade en föreställning om att jag skulle laga mat och mixa. Jag har inte kommit dit än. Det enda jag kan komma på är lathet. Eller tidsbrist. Fast jag ljuger om jag säger tidsbrist. Jag skulle nog hitta den om jag ville. Men jag litar på att burkmaten är bra. Lite dyrt bara.
I alla fall. Att mata Emil är som att byta blöja på honom...
...oftast totalt jättesvårt.
Han blir alltid glad när han ser matburken och börjar smacka. Sen blir han otålig. Jag sätter honom i stolen och tömmer sen burken i en skål som jag värmer 35 sekunder. Så på under en minut blir han otålig. Sen går det bra med de första fyra tuggorna. Sen blir min lille son en demon (för att låna en väns uttryck för sin dotter).
Han vänder och vrider på sig. Vill titta på allt. Framför allt om pappan är hemma. Han kastar sig mot skeden och det bästa är att vända sig bort precis när han har skeden i munnen vilket givetvis resulterar i mat på kinden. Att mula in hela handen i munnen direkt efter en tugga mat och sen gnugga sig i ögonen och stryka sig själv i håret och över hela ansiktet är också kul.
Sen kommer efterrätten. Han får alltid lite fruktpure efter. Då blir min lilla demon till son plötsligt en ordentlig liten pojke. Han hoppar av skratt och sitter sedan stilla och öppnar snällt munnen för att äta sin pure. Så är det väl hela livet kan jag tro...
Hela proceduren tar inte alltid lång tid, men jag är ändå helt svettig när vi är klara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar