...då jag tog testet där det stod: Gravid, 2-3 veckor.
Jag hade känt att det var saker som var annorlunda med kroppen. Ett tag trodde jag att jag hade fått en cancerknöl i bröstet. När det blev i andra också tyckte jag att det var konstigt.
När jag sprang i spåret flåsade jag som jag vet inte vad. Och så otränad tyckte jag mig inte vara.
Tillslut valde vi att ta ett test. Vi visste ju att möjligheten fanns. Min sambo ville att vi skulle vänta till torsdagen i den veckan. Varför vet jag inte, men han tyckte väl att det var en bra dag kanske. Jag däremot kunde ju inte vänta utan gjorde det på onsdagen.
Jag minns hur kroppen liksom skakade lite och jag var sjukt nervös. Samtidigt trodde jag att det skulle ta skitlång tid innan det stod något på stickan och sen skulle det stå Inte gravid. Jag har gjort tester förr som alltid varit negativa.
Men denna gången blev jag förvånad. På denna lilla sticka...denna viktiga sticka...kom det upp Gravid. 2-3 veckor. Och fort gick det. Jag tokade det som att jag var väldigt gravid helt enkelt.
Jag tog med mig stickan och kunde liksom inte torka bort flinet jag hade när jag visade för min sambo. Han flinade snabbt när han insåg vad jag skulle berätta. Sen kramades vi. Minns inte vad vi sa, men den där kramen sa nog allt.
Jag smsade min bästa vän och sen åkte jag hem till mina föräldrar. Jag var tvungen att göra det officiellt och berätta för nån. Hade det inte gått bra hade de ju fått veta ändå.
Tänk att denna sticka var första beviset på att vår lilla Emil var påväg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar