Om ca en vecka...eller en vecka exakt...blir Emil 8 månader. Nästan lika länge som han låg i min mage har han funnits utanför med oss. Jättekonstigt.
Att vara Emils mamma har inneburit otroligt mycket känslor och många olika perioder. Just nu är vi i perioden då man inte kan lämna honom. Gör man det ställer han sig upp och släpper taget. Och han kan inte stå än. Senast idag ramlade han och slog sig blodig.
Jag har haft ganska svårt att anpassa mig till att vara mamma. För många kanske allt faller på plats på en gång...vad vet jag...men inte för mig. Det har varit och är fortfarande tufft. Men jag blir så fantastiskt glad när min lilla Emil är glad. Jag blir så fantastiskt ledsen när han är ledsen. Jag delar hans frustration och ilska. När han skrattar skrattar jag. Det är en sådan sjuk känsla att leva en så stor del av ens liv genom någon annan. Min lilla minimänniska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar